För vi ska ta studenten.

Ångest. Ångest, ångest, ångest får jag när jag tänker på att det bara är drygt en vecka kvar tills skolan börjar igen. Trean liksom, sista året innan ett stort jäkla frågetecken tornar upp sig framför mig och jag tvingas ta en massa jobbiga beslut. Jag hatar att ta beslut. Jag hatar att välja, och jag hatar det ännu mer när det bara gäller mig själv. För allt jag väljer från och med nu gäller mer än någonsin mig själv, och bara mig själv. Elin Gunnarsson Bergman, vad är meningen i ditt liv? Vad vill du göra, vad vill du bli? Du är ju vuxen nu, dags att bestämma sig.
 
Och om sanningen ska fram har jag ingen jäkla aning över huvud taget. På riktigt, jag har inte ens några storslagna drömmar om framgång, lycka, resor jorden runt, fiesta natten lång och det omtalade livets liv efter studenten. Jag blir helt tom av att höra lärare prata om högskoleutbildningar hit, meritpoäng dit och som grädden på moset studielån som betalas av resten av livet. Och jag spyr på alla som säger carpe diem, sky is your limit, allt är möjligt och följ dina drömmar. Jo men visst, om man vet vad man vill så. Då är det bara att köra, go for it och lev din dröm. Men om man inte har någon dröm då? Vad fan ska man göra då?? Det enda jag vet är att jag inte vill fastna i lilla Falkenberg i väntan på the time of my life och att jag helt plötsligt ska få mitt livs idé, hitta mitt kall och dra iväg för att finna lyckan när jag är typ 30. 
 
Och som om inte allt detta beslutande vore nog väntar det livsavgörande gymnasiearbetet direkt, om en vecka alltså. Underbart. Och sen har vi balen, alla tjejers höjdpunkt i livet från typ 3 till 20 års ålder. Att få klä sig som en prinsessa och gå med sin prins eller prinsessa på röda mattan. Men jaja, allt kommer högst sannolikt visa sig bli perfekt tillslut och jag oroar mig antagligen helt i onödan. Typiskt mig. 
Det värsta av allt kommer bli att lämna världens goaste klass. Hur ska vi klara oss utan fredagsflumm på latinet och visdomsord av Ursus?

Att se möjligheterna och inte begränsningarna.

Från och med 2015 har ponnyekipage möjlighet att tävla tillsammans fram tills ryttaren är 20 år gammal, förutsatt att ekipaget är proportionerligt. Det kommer finnas två kategorier, en för åldrarna 8 (från och med 2017) till 16 och en för ryttare mellan 17 och 20. 
 
ÄNTLIGEN säger jag! Enligt mig är de nya reglerna hur bra som helst, jag är helt säker på att det bara kommer lyfta vår sport. Många är oroliga för att intresset för att rida som junior (vilket jag för övrigt tycker är lite överskattat. Det är jättebra att rida som junior, men samtidigt är det bra att få rutin i större samanhang som ponnyryttare innan man går upp till allvaret som storhästryttare.) kommer minska och att problemet med oproportionerliga ekipage kommer öka. Jag tror precis tvärt om på båda punkterna.
 
Alla i vår sport vill inte bli bäst. Alla har inte heller råd att bli bäst. Vi har alla våra olika mål, och det är viktigt att uppmuntra alla - inte bara en liten del av alla tusen hästvänner i vårt lilla land. Vill man satsa på en seriös och långvarig elitkarriär vet man när det är dags att gå vidare till storhäst. Ingen med både talangen, viljan och ekonomin stannar kvar på ponny "bara för att". Åldersgränsen på ponny internationellt är 16 år, och eftersom vi nu får en, vad ska man kalla det, "delåldersgräns" tror jag att många faktiskt kommer gå upp till storhäst när de får lämna den första kategorin. Det blir en naturlig vändpunkt för de som vill följa den internationella banan. Och de som inte satsar på att bli bäst, de som vill ha kvar sin ponny så länge som möjligt och fortfarande kunna tävla på lika villkor, de som är små och passar bäst på ponny, och de som helt enkelt inte har råd att/ vill köpa en ny häst bara för att man har levt ett visst antal år - de kan nu få fortsätta tillsammans med sina tävlingskompisar ett par år till.
 
... Förutsatt att ekipaget är proportionerligt. Det här är en väldigt viktig detalj i de nya reglerna. Jag tror alltså att problemet med för stora ponnyryttare kommer minska, just för att frågan får större fokus. Det kommer bli diskussioner. Ponnymammor kommer bli förbannade på överdomare och många kommer bli sårade och kränkta. Men är det inte så redan? Och framför allt, ponnyn ska inte bära en för stor ryttare. Så enkelt är det faktiskt, är man för stor så är man. Och även om det gör ont att höra så är det fakta. Man blir, för det mesta, för stor för sin ponny. Förr eller senare. Så jag tycker egentligen inte att frågan om ifall det är okej att bedöma ekipage utifrån hur stor ryttaren är är relevant över huvud taget. Dock tror jag definitivt att en regel som den här behöver väldigt tydliga riktlinjer. När är man för stor? Får man vara lång men tunn? Får man vara tung men kort? Det är något som behöver tänkas igenom väldigt noga innan man inför en såpass vag regel. 
 
Framför allt tror jag att hästfolkets inställning till våra regler är det viktigaste av allt i den här frågan, och i alla frågor gällande vår sport. De nya reglerna är en stor möjlighet för alla. Både stora, små, långa, korta, rika, mindre rika, satsande, hobbyryttare, hästar och ryttare. Se det som en chans till större lycka för en större mängd hästvänner. Ponnyer kommer få stanna längre hos sina ryttare, ekipage kommer bli mer sammansvetsade, stressen på att gå upp i kategorierna kommer minska. Mångfald är viktigt i alla världens frågor, så även i i ridsportens!
Jag och min älskade Lazda, som jag utan tvekan skulle tävlat så länge som möjligt förutsatt att vi fortsatt vara proportionerliga. Om hon bara hade fått vara frisk. Nu galopperar hon på de evigt gröna ängarna, och jag saknar henne något enormt. Det är baksidan av vårt intresse. Det är dyrt, inte bara i pengar utan inte minst i känslor. 

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Hej! Har ni haft en bra dag? Det har jag! Jag hade lång håla idag så jag passade på att lyssna på lite poddar eftersom säsongsfinalen av Teen Wolf inte hade kommit upp då och jag för en gångs skull inte har något plugg. Underbart! Sen red jag ett så sjukt bra dressyrpass på Shade, han var så duktig idag. Högervarvet brukar vara lite kämpigt för honom, speciellt i skänkelvikningarna och öppnan. Men det gick bra idag. Och med tanke på att han hade svårt att över huvud taget ta en högersväng i början tycker jag att det är ett enormt framsteg!
 
Sen har jag så klart tittat på Ryttareliten också. Det går verkligen inte att föreställa sig allt slit bakom det hela, det är verkligen helt sjukt. Och det kan ta slut lika fort som det börjat. Vissa får slita så otroligt hårt medan andra får allt serverat på silverfat. Och alla sjuka summor pengar med, egentligen är det ju bara heeelt sjukt att de summorna ens finns. Allt för att vissa ska roa sig, både på sin egen och andras förlust och vinst. Nej, någon elitryttare vill jag nog aldrig bli..
... Men jag saknar detta. Så jäkla mycket. Jag vill trimma timme ut och timme in, galoppera på ängar, tävla och busa runt utan sadel och träns. Jag orkar verkligen inte mer motgångar nu, just nu känns det lite som att jag inte ens vet vad framgång är..
 

Är det värt det?

I kväll har jag tittat lite på Ryttareliten, någon som sett det? Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det faktiskt, det är både bra och dåligt. Jättekul att ridsporten får lite välförtjänt plats på en vanlig kanal som når ut till "allmänheten", verkligen. Men är det så bra att visa upp en så dyster och hård bild av vår sport då? Visst är det verkligheten i den här tuffa orättvisa sporten, man är aldrig bättre än sin bästa häst och allt kan försvinna från en på en sekund. Man får kämpa som fasen för att komma någonstans då det ligger enorma summor pengar i det hela. Å andra sidan kan man också glida in på en räkmacka om man redan har pengar. Men det är inte bara pengar som behövs utan hårt jobb och uppoffringar krävs mer än något annat. Jag vet ju själv hur det är, och då är jag inte ens i närheten av den nivån och vad som krävs för att nå dit. Men jag vet hur det är att få allt förstört på en sekund. Jag vet hur det är att ha skadade hästar, se sin bästa vän bli dömd till döden och se få hoppet grusat när man trodde att det äntligen var ens egen tur. 
 
Men ridsporten är så mycket mer än bara vinstsummor, tiondelar och procent. Det viktigaste av allt, det som gör att vi (de flesta i alla fall) fortsätter dag in och dag ut är glädjen till ridningen och kärleken till hästarna. Det är det som får mig att åka till Lantana nästan varje dag även om jag inte kunnat rida på 3 månader. Det är det som får mig att offra en go sovmorgon på helgerna och gå upp klockan 6 för att mocka. Det är det som får mig att planera vardagen minut för minut för att få allt att gå ihop. För att det är värt det i slutändan. En enda galopp i kvällssolen en varm sommardag, en perfekt öppna man tränat för i flera månader, den där första rosetten eller att bara se sin bästa vän bli glad när man kommer till stallet väger upp varenda minut. Och jag tycker att det är tråkigt att den sidan inte visas upp lika starkt som den hårda. Det känns lite vinklat, det är väldigt mycket negativ attityd som visas. Inte bara så klart, men övervägande. 
 
Men det är klart att det kanske faktiskt är så det är, eliten och toppen i vår sport kanske inte är så beundransvärd som man tror. Och är det så är det verkligen tråkigt, då känns det som att något väldigt viktigt har förlorats i jakten på pengar och berömmelse. Så om svaret är nej på frågan, om det inte är värt det. Om glädjen försvinner och girigheten tar över. Då tycker jag att det har gått för långt, då är det inte hästsporten man ska hålla på med. 
 

Säkerheten främst?

Innan ni läser detta vill jag att ni kommer ihåg att detta endast är mina åsikter och värderingar. Andra får självklart tycka på något annat sätt och göra precis som de vill. Men det är såhär jag personligen tycker och tänker. :)
 
När jag precis hade kommit in i stallet med Lantana efter att ha hämtat henne i hagen idag ser jag helt plötsligt ettåringen och ponnyn i stallet komma galopperande mot stallet. Ettåringen med ett långt grimskaft i grimman. Då har ettåringen slitit sig och ponnyn sprungit efter, över den stora vägen och upp mot stallet. TUR att det inte kom någon bil precis då..
 
Egentligen är det väl inte så konstigt att det hände då alla hästarna var väldigt uppjagade, det inte är någon ström i hagarna och ettåringen har gått igenom staketen mellan hagarna som den har velat under hela sommaren (har med andra ord lärt sig att staketen bara är att springa igenom om man vill). Men säkerheten vid in- och uttag är verkligen något jag anser är extremt viktigt, speciellt när det är en så stor och trafikerad väg mellan hagen och stallet. 
 
Just sådana här problem tycker jag är relativt enkla att kanske inte lösa men förhindra. Jag menar, sätt in ett batteri i hagen och sätt en extra inhägnad mellan hagen och vägen. Och har man en häst som går igenom staket, ja men sätt i ström och kanske en extra tråd. Har man en häst som sliter sig, ja men träna lite ledarskap. Ta helst alla samtidigt, men går inte det så var minst två så att den ena kan mota och den andra leda häst. Detta gäller ju även utsläpp, som att släppa alla hästar samtidigt, inte ta två hästar som inte kommer överrens samtidigt och att helt enkelt ta det lugnt och bestämt.
 
Det kan ju även hända andra olyckor än just påkörda hästar. Man kan t.ex. bli trampad, sparkad, ramla när en häst sliter sig, hästar kan sparka varandra och mycket mycket mer. Jag tycker inte heller att det är schysst mot den som tar in just för dagen att ha en ouppfostrad häst, om jag får säga min åsikt. Jag menar, händer det något är det ju den personen som får skulden när det kanske egentligen beror på ett problem ägaren och hästen har. Det kan ju också hända att den som leder hästen skadar sig. Inte för att Lantana på något sätt är en ängel när det gäller hantering, men vi har i alla fall jobbat på det och fått henne mycket mycket lugnare och lydigare i hanteringen än hon var den första tiden. 
 
Hästhantering är farligt, både för människor och hästar. Därför tycker jag att det är viktigt att alltid försöka förhindra olyckor så gott det går, för allas skull. Denna gången gick det bra, varken hästar eller människor blev allvarligt skadade, men nästa gång kanske turen inte står på vår sida. Och jag tror att det som hände idag hade kunnat förhindras om man alltid tänkt lite mer på säkerheten. 
 
För just i det stallet vi står i nu, som dessa åsikter är baserade på, tycker jag faktiskt att säkerheten vid in- och utsläpp är ganska bristfällig. Men det är min åsikt och andra får självklart tycka precis tvärt om ifall de vill. ;)
 
 
 
 
 

Treat me with respect or I'll be the bitch you think I am

Vill ni veta något som gör mig arg? 
Personer som har STORA problem med 'ungdomar'. Så fort det är någon yngre som gör något 'fel'/ något som inte riktigt passar och som de stör sig på ska de vara moraliskt korrekta och sätta ner foten. 
 
Idag när jag skulle cykla till bussen var det galet mycket trafik och jag hade sjukt bråttom. Så jag cyklade på den breda trottoaren, något jag självklart vet att man inte ska göra eftersom det är en trottoar. Men jag hade bråttom och va fasen, det är väl ingen big deal att cykla 50 meter på en trottoar liksom?
 
Meeen tror ni inte det var en kärring som skulle läxa upp mig och går ut RÄTT FRAMFÖR min cykel så att jag får hoppa av cykeln för att inte cykla på henne? Sen ställer hon sig och skriker rätt ut att jag minsann ska följa trafikreglerna, om jag nu kan dem. 
 
Hade det varit en gubbe på 60 bast hade hon så snällt flyttat på sig men nej, nu var det ju en ung blond tjej som måste vara en riktig bitch. Asså jag blir så trött! Synd för henne att jag hade sjukt ont i både huvudet och magen, var stressad och på riktigt dåligt humör. Hon fick ett lika bitchigt svar som hon säkert hade väntat sig, och som hon dessutom förtjänade då hon var riktigt otrevlig och respektlös. Och helt ärligt, hur farligt är det att cykla på en trottoar? Haha, det var ju inte direkt så att jag rånade en bank eller kidnappade ett barn ;) 
 
Nej, sånt gör mig förbannad! "Vuxna" som utgår från att vi yngre ska vara respektlösa bortskämda ungar. Behandlar de mig respektlöst tappar jag direkt respekten för dem, det är löjligt och patetiskt att en vuxen människa inte vet hur man beter sig mot folk. Även om man tycker att någon gör fel ska man kunna bemöta personen med respekt. Jag kunde riktigt se hur hon dömde mig efter mitt långa blonda hår, sminkade ansike och korta shorts. Men skulle vi se vem som egentligen har mest bakom pannbenet tror jag jag skulle slå henne med hästlängder, allt är inte alltid som man tror att det är ;)

Tömkörning

I somras tömkörde vi Lantana en hel del, vilket passade henne ganska bra. Jag tycker att tömkörning är ett väldigt bra alternativ, speciellt när man ska rida in unghästar! Har man tömkört dem innan man ska sitta upp vet de grunderna och har lärt sig att gå framåt själva och att acceptera bettet. Så jag tycker absolut att det är ett jättebra komplement, hade jag haft en egen uppfödning/ köpt en väldigt ung häst hade jag definitivt börjat hästens utbildning med det!
 
 

But here's my number, so call me maybe?

Det har skrivits mycket om det här med att hålla på med mobilen samtidigt som man rider den senaste tiden. Vissa bryr sig inte, andra instagrammar och smsar samtidigt som de rider ut och andra vill hänga dessa smsryttare i deras laddarsladdar i ett träd. Alla suger åt sig som tvättsvampar och känner sig hatade och träffade och man kan nästan höra smattrandet av arga fingrar på tangentborden runt om i Sverige.
 
Sååå, vad tror ni jag tycker om detta då..? ;)
 
Jag tycker att det är onödigt, löjligt, respektlöst och riktigt dumt att sitta med mobilen när man rider. Framför allt onödigt, hur svårt kan det vara att låta mobilen ligga i fickan en timme medan man rider sin häst? Kan man inte ta det lite seriöst tycker jag man ska tänka efter om man verkligen ska ha någon häst, om man verkligen tycker att det är kul. För så kul kan det ju inte vara om man måste sitta och kolla sitt flöde på insta varannan minut, eller?
 
Dessutom tycker jag att det faktiskt är rent ut sagt jävligt dumt att sitta och kolla på mobilskärmen när man sitter på hästryggen. Det känns ju liksom lite mer bright att koncentrera sig på hästen och omgivningen, jag är rätt säker på att skärmen inte kommer visa om det hoppar fram ett rådjur eller kommer en bil i full fart. Sen är det ju faktiskt så att det är bevisat att hjärnan bara kan fokusera på en sak i taget.
 
Jag kan dock tycka att det är okej att stanna och ta en bild. Det är inget jag brukar göra, men jag tycker ändå det är helt okej. Fast då menar jag verkligen inte att sitta och posa och ta 57 bilder för att visa upp sin nya piké från HV Polo ;)
 
Men nej, jag skulle aldrig ta upp mobilen samtidigt som jag rider. Jag håller faktiskt även med de som tycker att det är respektlöst mot hästen, helt ärligt. Man har dygnets resterande 23 timmar på sig att göra precis vad man vill, men under ett ridpass ska man fokusera på att rida. Och jag tycker det är löjligt, varför kan man inte bara fokusera på träningen som alla andra idrottare? Jag har inte sett någon springa och läsa bloggar när de spelar fotboll, smsa mitt under en tennismatch, spela candycrush medan de spelar hockey eller twittra när de paddlar kanot, har ni? ;)

The Great Gatsby

Hade ni en bra lördag? Det hade jag. Jag och två fina vänner drog till den lilla, men ändå stora, staden Halmstad och åt kycklingsallad på Sandy's, såg The Great Gatsby och hade en mysig 'sommar'kväll i parken intill nissan innan vi åkte hem och åt yoghurtglass. 
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, The Great Gatsby är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Det finns egentligen inte mycket mer att säga än att den är ett måste att se. Sprakande färger, flygande kjolar, hoppig musik och lyxiga fester, allt ordnat av den underbara mr. Gatsby, fängslade en och fick en att vilja åka ett par årtionden bak i tiden. Men bakom den livfulla glada fasaden viskade den mörka sanningen om helt annan historia, präglad av gränslös kärlek och svart avundsjuka. Genomtänkt i varenda scen, varje låt, varje klädesplagg. Skådespelarna, framför allt bästa Leonardo DiCaprio, var perfekta och musiken var nästan ännu mer perfekt. En fin historia och en av de i mina ögon mest perfekta filmerna någonsin. 

Be proud, girl.

I kväll är jag STOLT över mig själv. Snart är det sommarlov och första året på gymnasiet är avklarat. LÄTT det bästa året hittills, defititivt. Mitt liv har förändrats så mycket på kort tid och jag är så stolt över mig själv som har tagit en sista blick i backspegeln och lämnat all skit bakom mig. 
 
Idag fick vi reda på mattenationella och jag fick A, något jag är sjukt stolt över. A har jag även i, av de ämnen jag fått reda på, historia och svenska. Att kunna känna sig nöjd med sig själv och veta att man gjort sitt bästa är viktigt för mig. Och att dessutom veta att man är GRYM på någonting. En riktigt go känsla.
 
Jag är även stolt över mig själv för att jag trots allt jag gått igenom har stått fast vid mig själv och mina värderingar och alltid vet att jag kan stå för det jag gör. Det är viktigt, tycker jag, att kunna stå för allt man gör. Det känns bra, då kan i alla fall jag sova gott om nätterna. Aldrig aldrig att jag skulle kunna leva med att utsätta någon för saker jag vet av egna erfarenheter förstör någons liv, och det är jag stolt över. 
 
Jag är också stolt över min fina stjärna Lantana. Att jag inte har gett upp, att jag trott på henne i över ett år nu. Nästan ingen ridning, massa motgångar och nästan inga framgångar. Jag menar, hur lätt är det inte att tappa motivationen efter 2 års skador och förlust av min saknade Lazda..? Men nu sitter jag här i soffan efter mitt bästa ridpass någonsin med den bästa hästen på jorden Lantana. Som jag nu kommer kunna rida utan hjälptyglar, skarpa bett och tvång. Som jag helt säkert kommer kunna rida lika bra helt lös. Som har en jättefin hoppteknik och hoppvilja och dessutom näst intill perfekt exteriör och jättefina gångarter för dressyren. Som är min stjärna, min bästa vän och min biljett till lycka och framgång.
 
På ett år har jag gjort mitt liv MITT. Ett liv jag är stolt över, ett liv jag älskar. Och det är jag stolt över.

Säg inte till mig vad jag ska göra

 
I kväll är jag sådär jobbig och stör mig på massa saker. Jag hatar att vara på det humöret, men nu är jag det. ;)
 
Och något jag ofta stör mig så otroligt mycket på är vuxna människor som tror att de äger en och kan bestämma precis vad jag ska och inte ska göra. Som t.ex. för några år sedan när jag stod i ett stall och man fick passa sig jävligt noga så att man inte glömde sopa direkt efter man stått i gången och under inga omständigheter fick vänta tills man ridit bara för att EN person hade bestämt att det skulle vara så. Eller att jag hade för mycket vatten i min betfor, "det står inte i boken att man ska ha mycket vatten i betforen". Jag kunde inte bry mig mindre om vad det står i din lilla bok, gillar Lazda att ha mycket vatten i sin betfor ska hon ha det. Små obetydliga saker som vuxna människor kan göra till världens viktigaste saker med dödsstraff om man gör fel. Bara för att man är 13 år och 'liten'.
 
Inte bara hästvuxna, utan vuxna i allmänhet. Vuxna som tror att de är bättre än en bara för att de är äldre och tycker att 'lilla du' ska göra som de tycker. Hallå lixom, bara för att man är 17 bast betyder det inte att man inte har några egna åsikter och kan göra saker själv. Överlag tror jag att de äldre underskattar oss yngre, tror att vi inte vet och kan. Men om de öppnar ögonen ser de att det faktiskt kan vara så att de är de som är fast i det gamla och faktiskt har fel ibland. 
 
Bara för att man är ung och blond tror de att man är tappad typ. En söt liten flicka. Pfft. Jag gör vad jag vill.

 

Vad ska man ge sin häst?

Idag har vi varit och kollat på nytt hö till Lantana. Just nu finns det verkligen inget bra hö. INGET. Man kan ju inte ge dåligt hö, dammigt och mögligt. Speciellt inte till en häst som Lantana som är lite extra känslig. Så just nu får hon hösilage, men till våren när det blir lite varmare kan man ju inte ha det heller. Sist vi hämtade hö fick vi välja bort mer än hälften och gången innan det fick vi köra tillbaka hur mycket som helst för att det kom stora rökmoln med damm när man tog i det. 
 
Ibland tänker jag på hur många hästar det är som hade kunnat må så mycket bättre om man hade gjort något så enkelt som att hålla koll på vad de äter. Jag menar, hur många unga tjejer eller killar med okunniga föräldrar finns det inte egentligen? Och hur lätt är det att veta exakt hur man ska fodra sin första ponny när man är 13 år lixom? 
 
Jag tycker faktiskt att det är nödvändigt att man får lära sig sånt på ridskolan också, det fick i alla fall inte jag lära mig när jag var mindre, och inte nu heller. Hur ska man annars kunna veta hur mycket havre som är lagom att ge, om man kanske inte ska ge havre över huvud taget, att betfor måste blötläggas osv osv osv. 
 
Inte för att jag kan så mycket om det, men just att man över huvud taget tänker på det. När jag var lite yngre tänkte jag inte på det alls, Lazda fick betfor, lite havre, lite mineraler, b-vitamin och lite hö. Det får väl alla hästar tänkte jag då. Och när hon fick något annat var det mamma som visste vad det var hon skulle ha och varför. Tur för Lazda.
 

It makes me sick..

Jag såg i kväll en 'vlogg' med tjejen som hoppat framför ett tåg. Tjejen som inte lever längre på grund av, vad jag har hört i alla fall, nätmobbning. Det berörde mig väldigt mycket, det gör mig så äcklad, så sjukt jävla äcklad att någon kan göra så mot en människa, att någon kan behandla någon så dåligt att den väljer att ta sitt liv. Var finns alla, var finns hjälpen, som behövs innan något sånt här händer?
 
Jag tycker att det är ett viktigt ämne att ta upp i ljuset, det är något jag brinner för. Inte bara nätmobbing utan alla sorters kränkningar, oavsett om det sker bakom en datorskärm eller genom att sitta och viska i bästa kompisens öra om den där tjejen ingen vill vara med. Det är samma sak, och det är lika fel både och. 
 
Jag har själv varit utsatt och jag VET hur ont minsta lilla sak kan göra. Att bli matad med skit varje dag tar otroligt mycket på en människa. Och jag tycker att hela samhället borde tänka över hur man behandlar varandra egentligen. Kan man verkligen sova gott på nätterna, tycker man verkligen att man har behandlat sina medmänniskor så som man vill bli behandlad själv? Alla borde göra det. Vuxna, barn, elever, lärare, kompisar, släktingar, familj, alla. Jag kan efter egna erfarenheter säga att det verkligen inte bara är barn och unga som bidrar, vuxna och lärare kan nästan vara värre, believe it or not. Och det är dags för förändring, nu. Tänk efter INNAN du gör, eller för den delen inte gör, något. Hur skulle det kännas om det var du som fick den där elaka kommentaren? Hur skulle det kännas om det var du som skippade lunchen i skolan för att du inte vill sitta ensam i matsalen? Hur skulle du vilja att andra var mot dig om det var du som mådde dåligt?
 
Jag är så glad att jag hade bra människor runt om mig när det var jag som var utsatt. Jag är så glad att jag vet att jag har ett rent samvete och vet mina värderingar. Jag är så glad att jag var jag och att jag är stark. Men det är inte alla som är det. Och kan jag göra minsta lilla för att få någon annan att må bättre vet jag att i alla fall jag kan sova ännu bättre än jag redan gör på nätterna. 
 
Jag är trött, besviken och arg på alla som någon gång mobbat någon. Det är äckligt, pinsamt och inte okej. 
 
 
 
 

I have loved you for a thousand years. I'll love you for a thousand more.

Träningen var jätte bra och inspirerande, jag blev faktiskt sugen på att hoppa igen.
Det sorgliga är att jag aldrig kommer få känna samma glädje i hoppningen igen. För det var bara Lazda som kunde locka fram det. Alla andra hästar jag har hoppat sedan dess har jag varit lite rädd för att hoppa, eller bara helt enkelt inte tyckt att det var kul. Lazda var den perfekta hopponnyn, hon och jag var som ett när vi hoppade. Jag litade på henne och hon litade på mig, ingen anledning att vara rädd, ingen anledning att göra något annat än att ha kul. Det var det bästa hon visste, och det bästa jag visste. Att komma mot ett hindrer med hennes hovar smattrande mot marken, känna att hon verkligen är MED och VILL, känslan när hon suger tag i hindret, man lämnar marken, känner den där pirrande känslan i magen av att flyga, landar, snabbt upp igen och ladda mot nästa hinder. Hon och jag, ett hinder och inget annat. Jag lägger henne rätt och hon räddar upp om det behövs. Märker hon att det inte går riskerar hon inget, stannar och puttar upp mig på ryggen med en litet ryck så att jag är säker. Sen börjar vi om igen och flyger över som ingenting. Inga onödiga hjälper från min sida och inget tjaffs från hennes sida. Vi kunde hoppa en bana på upp till en meter, ju högre desto bättre enligt henne, och göra halt fem meter efter sista hindret, bara för att galoppera iväg igen några sekunder senare. Balans, flyt och samspel. En perfect match helt enkelt. 
Jag kommer aldrig tycka att det är lika kul att hoppa igen, för det var vår grej. Hon och jag, gjorda för varandra. Något jag saknar varje dag, så sjukt jävla mycket. 
Det är du och jag mot världen, min ängel. Då, nu, för alltid. ♥

VÄLKOMMEN 2013!

Nyår är nog faktiskt min favoritdag på året, dagen man lämnar allt gammalt bakom sig och börjar om på nytt. Inte för att man inte kan göra det varje dag, men nyår blir mer.. Officiellt på något sätt, haha. 2012 har varit ett av mina bättre år faktiskt, händelserikt men bra i helhet. 
Det bästa på hela året var självklart att få hem min stjärna Lantana. Snart har jag haft henne ett helt år och jag kan fortfarande inte fatta att denna fantastiska häst faktiskt är min. Jag tror på oss till 100% och när vi är redo kommer vi rocka tävlingsbanorna. Sen om vi gör bra resultat är mindre viktigt, det är att göra vår grej som räknas - bryta mot alla gamla dressyrkärringars förväntningar och oskrivna lagar. Vi gör vår grej, om någon har problem med det är det synd för dom ;)
Jag slutade nian, årets halleluja-moment. Om Lantana var det bästa på året var detta definitivt det näst bästa. Det finns inte så mycket mer att säga om det mer än att när den kvällen var över började jag leva igen. Det var en av de bästa dagarna i hela mitt liv faktiskt.
 
Att börja gymnasiet var också en av årets höjdpunkter, helt klart. Att träffa massa nya människor och börja i en ny underbar klass, amazing. Få fler vänner och lämna personer som bara dragit ner en bakom sig. 
 
Detta var nog de bästa händelsena från 2012. Sen har det hänt hur mycket bra och roliga saker som helst: Barcelona med klassen, falsterbo, fotodagar och filmkvällar med fina vänner, några dagar på bästa Mollösund med familjen, Köpenhamn med min nya klass, Göteborg med underbara Minnie Emma och Anna, att börja rida mer igen, nyår och mycket mer. Året började som de föregående åren har varit - åt helvete på vissa plan. Men med underbara vänner tog man sig igenom våren, och sommaren var näst intil perfekt ;) Hösten har varit bättre än bäst och in the end har detta året bara stärkt mig och gjort mitt liv så mycket bättre. Det är genom att ta sig igenom svårigheter man växer och efter allt som har hänt framför allt 2011 och 2012 har jag verkligen blivit en helt annan människa. 
 
Mitt enda nyårslöfte är att tänka på mig själv och göra det som får just mig att må bra. Gör 2013 till ditt år, för det tänker jag göra! <3
 

Hey I made it, I'm the world's greatest

Nu har jag äntligen jullov! Eller ja, vi har "avslutning" i morgon men det räknas knappt haha ;)
Jag är verkligen stolt över mig själv, jag har varit så jäkla grym denna hösten/ detta året! Och JA, jag säger det, för om det är någon som är värd det så är det jag ;)
 
Till att börja med har jag presterat väldigt bra i skolan under hela året. Men det är inte det som är det viktigaste, utan hur jag har ändrats som person. Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu faktiskt. För let's be honest, jag har faktiskt haft det väldigt jobbigt under många många år, och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag hur illa det faktiskt har varit. Och självklart har det gjort att jag har mått riktigt dåligt, speciellt förra sommaren då jag i princip inte gjorde något alls och var näst intill deprimerad. 
 
Men trots allt som har hänt har jag insett att jag verkligen är en stark människa som har tagit mig igenom all skit. Även om jag har satt mig själv i absolut sista hand och verkligen trott på alla lögner om att jag är ungefär tusen gånger sämre än världens sämsta människa. Och i år kunde jag äntligen gå vidare, något som var så himla viktigt för mig och har gjort att jag nu är en helt annan person. Om mitt självförtroende var på -4219 förut är det i alla fall uppe på noll nu, kanske till och med plus ett ;)
 
2012 har verkligen varit ett händelserikt år, på alla olika sätt. Jag har fått ett helt nytt liv faktiskt. Ny skola, fler vänner, ny häst, ny Elin. För första gången har jag kunnat tänka, "fasen Elin, du är faktiskt riktigt bra". Den här sommaren och hösten har varit som ett paradis för mig, och jag har fattat att allt kan vara så himla mycket bättre än det har varit förr. Och det vill jag tacka alla mina vänner och mej själv för!
 
För en gångs skull kan jag känna att shit vilket bra liv jag har. Och det är så jäkla skönt! Så du som har dåligt självförtroende, kanske blir mobbad, och tror att du själv är sämst - Tro på dig själv, även om det låter som ren bullshit är du precis lika mycket värd som alla andra, kanske till och med lite mer ;)

Vad gör dej glad?

Idag när jag stod och myste med Lantana i boxen fick jag en flashback från dagen vi köpte henne. När jag stod där i stallet i Helsingborgs Djursjukhus och de lämnade över grimskaftet till mej. Att kolla på den där otroligt fina hästen och veta att hon nu var min. Min nya häst, min stjärna. Världens sjukaste känsla.
 
Jag tyckte så mycket om henne redan då, men det är inget i jämförelse med vilken fin kontakt vi har fått nu den senaste tiden. Efter Lazda trodde jag helt ärligt aldrig att jag skulle få en sån kompis igen. Aldrig. Jag kunde aldrig tänka mej då att hon skulle betyda såhär mycket för mej. Och det har inte ens gått ett år ännu.
 
Att bara se henne sticka fram huvudet med hennes långa öron när man kommer till stallet varje dag gör mina dagar lite mer värda att leva, det blir lite lättare att släpa sej upp på morgonen. Det är värt allt slit, alla timmar i stallet, alla sena kvällar och att ha lite mindre tid att hinna med allt annat man ska hinna med. Det är värt det för det är lycka för mej. Precis som det kanske är att träna fotboll för dej, dans för dej eller att bara hänga med vännerna för dej. 
 
Jag ville bara säga att jag är tacksam för att jag får ha min fina häst. Jag ska verkligen försöka ta vara på vår tid, som jag hoppas bli lååång, och jag tycker att alla ska göra det. Tänk på hur lyckligt lottade ni är alla där ute, vad ni än har som gör er glada! :) ♥
Hon är min lycka, vad är din?

Saturday

Nu ska jag snart åka till stallet, mocka, fixa maten osv. Mamma har haft lektion idag så jag har försökt ta vara på tiden och pluggat lite. Så nu kan jag en hel del om svenskans historia, om ni ville veta ;)
Mamma hade ju lektion idag och denna gången var det faktiskt dags för ridning! Så nu kanske vi kan komma igång lite mer, när vi har fått tips och så om hur vi ska göra. Fast nu var det ju akademisk lektion hon hade och helt ärligt tror jag inte att det är min grej.. Jag tycker att markarbetet inom det akademiska är superbra men nej.. Jag gillar inte grejen med att rida med helt lösa tyglar. Å andra sidan gillar jag inte den "tyska" ridningen heller på det sättet att man drar ihop hästarna. Men det måste ju inte vara svart eller vitt, det finns ju mellanting. Det kan jag faktiskt störa mej rätt mycket på, att om man säger att man vill ha kontakt med munnen kan många akademiska eller vilka andra som helst som inte rider klassiskt bli väldigt aggressiva och tro direkt att man rider tyskt. Säger man till en "vanlig" person att man inte gillar att trycka ihop hästarna med våld tror dom att man är en skogsmulle som hatar bett och helst vill att hästarna ska släppas ut i det fria igen..
 

Back to basic..

Jag slutade på ridskolan när jag var ca 13-14 år, då jag tyckte att det bara var onödigt och slöseri med både tid och pengar. Jag hade ju Lazda lixom, och fick ut tusen gånger mer på att rida henne, till och med rida ut i skogen, än att trängas nio stycken i ett halvt ridhus varv på varv på varv. 
Så jag slutade, och tänkte att jag aldrig aldrig aldrig skulle börja på ridskola igen. Jag tyckte så synd om hästarna och ponnysarna som gav så mycket och fick så lite tillbaka.
 
Men nu har jag gjort det, skickat iväg det där mailet om en lektionsplats.. Jag behöver verkligen rida. Sist jag red ett riktigt ridpass kommer jag inte ens ihåg. Om inte Lantanas provridning i januari räknas? Ett riktigt hoppass var i april 2010.. Jag ska "snart" börja rida min unghäst som inte har blivit riden på länge, och innan det inte har blivit super mycket riden. Och det är snart två och ett halvt år sen jag "slutade" rida aktivt och regelbundet..
 
Jag har funderat länge på vad jag ska göra, jag måste ju få upp känslan och rutinen igen innan jag sätter mej på lilla prinsessan. Jag vet att jag kan, men man glömmer lätt! Jag har trots allt fått sjukt mycket komplimanger, jag har tagit en tjurig ponny som inte kan något alls till 66% i vår första start, jag har fått en galen ponny lugn i hoppningen, jag har fått "visa hur man ska göra" på en teorilektion för andra elever när jag var 12 år gammal och jag har massa rosetter på väggen. Jag tänker ofta på alla duktiga små tjejer och killar, men glömmer att för några år sen var det faktiskt jag som var så duktig. Sjukt. 
 
Jag har lagt mitt stora intresse, min egen "tekniska" utveckling och talang åt sidan i flera år för att kämpa för mina hjärtan, först Lazda och nu Lantana. Lantana är min framtid, men jag kan inte ta tillvara på den framtiden utan att själv hjälpa till genom att göra mitt bästa. Det är inte lätt att hitta en häst att träna för tränare en gång i veckan, jag har faktiskt kollat på medryttarhäst-annonser men inte hittat några. Så nu får jag ta flera steg tillbaka och ställa mej i kön till ridskolan och hoppas på en plats, precis som mamma och pappa gjorde för mej innan jag började rida år 2003..
 
 
 

I still need you

Men hallå! ;)
Jag har haft lite "bloggpaus" i några dagar nu... Har inte haft något att skriva om? Och så har jag vart i en liten depp-period igen.. Jag hatar när det händer, det är som att alla min känslor från förra sommaren kommer tillbaka i några dagar och jag stänger in mej själv i mitt eget huvve och tänker FÖR mycket på allt. Jag fattar inte hur jag ens kunde överleva förra sommaren då jag var sån här i princip hela sommaren. Och hösten. Och en bit på vintern.. Jag antar att jag alltid kommer va sån här i perioder. Eller i alla fall väldigt lång tid framöver. Att förlora någon tar hårt på en, speciellt om man har så starka band som vi hade, min lilla ängel och jag. Sen att det har hänt mej en hel del andra tråkiga saker, utanför hästlivet, gör ju inte direkt saken bättre. Och allt detta kommer över mej som en jäkla tsunami ibland och det blir KAOS. Alla minnen, alla tårar och all smärta. Aja, vi får hoppas att det går över snart. För det som har hänt har hänt och det kan man inte ändra på även om det har vart sjukt jobbigt..
 
Förresten vaknade jag av en jordbävning i natt! Min säng och hela huset skadade och det va något konstigt ljud som hördes, helt sjukt! Lättskrämd som man är blev jag skiträdd.. Fattade ingenting först, men sen va det ju rätt självklart att det va en liten jordbävning. Har aldrig varit med om det innan, haha!
Min älskade lilla ponnyplutt. F*n vad jag saknar dej, livet är inte rättvist någon stans..

Tidigare inlägg
RSS 2.0