Denna texten är så SJUKT sann. Jag blir sååå provocerad av alla idioter som ska hålla på med det jävla tjafset om att det är äckligt och fult att vara smal. Samtidigt höjs övervikt och kurvor upp till skyarna som det perfekta idealet. Det är 100% okej att säga till någon benig tjej att hon är äcklig. Jävla anorexiaunge. Ät lite så kanske du  har någon framtid. Men om man skulle gå fram till en "kurvig" tjej och säga "asså gud va du är äcklig. Fy fan va fult det är att va så fet, du borde verkligen gå ner i vikt." skulle det bli ett himla hallå. Och bara TÄNK om man skulle skriva något på nätet om någon kraftig tjej, shiiiiit vad man skulle få skit för det. Ring polisen, brandkåren OCH ambulansen och spärra in människan på mentalsjukhus.

 

Jag är naturligt smal. Jag har ca 7 kilos undervikt och det är inget jag direkt är glad för. Självklart finns det många tjejer som är mycket tunnare än mej, och då kan jag ju bara tänka mej vilket helvete dom måste leva i. 

För det är ju så. Jag, och alla andra smala tjejer, får ta enormt mycket skit för vårt utseende. Blickar. Viskningar. Texter. Kommentarer. Det allra värsta är de viskningar bakom ryggen jag och min fina vän har fått höra, "kolla på dom, dom har ju typ värsta modellkropparna, så sitter jag bakom dom två." Ironiska kommentarer med "snälla" ord, men som egentligen menar PRECIS tvärt om. DET är det värsta jag vet. Falska äckelmänniskor som lindar in allt i små fluffiga moln men gömmer världens åskoväder bakom..

 

Till och med vuxna människor som borde ha lärt sej lite om livet håller på. "Hur är det med matlusten Elin? Äter du ordenkligt..?" Dom gillar bilder på facebook som säger att en benig tjej är det fulaste som finns, och en mullig tjej är så sjuuuuuuukt vacker. Bara för att deras egna ungar har några extra kilon här och där. Vi kan ju bara ta denna som exempel "bara hundar faller för ben." Hur ofta har man inte sett den..? Det är klart att alla får tycka som dom vill, men när man låter det gå ut över andra för att trycka ner.. Nä, då är det bara patetiskt ;)

 

Jag bryr mej faktiskt inte om ifall man väger 45 eller 85 kilo. Alla är lika vackra i mina ögon. Bara man själv mår bra i sin kropp spelar väl inte det någon roll? Men personligen skulle jag inte vilja va en 85-kilos tjej, inte heller 75. Men jag skulle heller inte vilja vara tunnare än jag är nu. Jag trivs i min kropp som den är, mår bra och känner mej frisk. Sen om jag går upp några kilo är väl det skitbra, då kommer jag i alla fall lite närmre det "normala". På samma sätt som vissa kämpar för att gå ner i vikt har jag fått kämpa för att ens hålla min vikt. Jag äter vad jag vill och hur mycket jag vill. Och om jag vill gå UPP i vikt får jag försöka äta mer än jag orkar.

 

Nej, jag tycker att världen behöver ett wakeup-call. Det har gått waaaaaay för långt med denna skiten nu. Speciellt tjejer behöver vakna upp och se hur "vi" egentligen beter oss mot varandra. För om det är något jag är TRÖTT på är det tjejer, helt klart. I stället för att lyfta upp varandra ska man trycka ner alla man kan, så mycket det bara går. För att få lite bättre självkänsla själv. 

 

Dessutom tror jag att allt dethär bygger på ren AVUNDSJUKA. Japp, det tror jag. Varför skulle man annars orka hålla på? Dom kanske inte har det så j*kla perfekt själva som dom säger att dom har. Så dom måste trycka ner andra i skiten för att klara sej över ytan ett tag till. 

 

Jag tycker verkligen all denna skiten är fel, fel, FEL. Och det står jag för till 110%. Tjejer, killar, vuxna och barn, SKÄRP ER! ;)

Det tog mer än ett år från att Lazda var halt första gången till att vi fick reda på vad det egentligen var. Så mer än 350 dagar. Dagar av osäkerhet, ovetande. Hur går hon idag? Är hon öm någonstans? Haltar hon? Hur känns musklerna? Hur känns hon att rida? Kan vi rida idag? Går hon snett? 

 

Alltid den där rädslan. Känslan av att något är fel, men man vet inte vad. Att alltid alltid behöva känna efter, i varje steg hon tog. Varje dag. Kolla igenom henne noga, titta på henne noga. 

Göra allt detta, för att efter ett tag inse att hon är dålig igen och att vi måste börja om. Igen.

 

Jag har nästan glömt hur det va innan mardrömmen började. Hur det va att bara känna glädje i stallet. Våga RIDA, våga ha KUL utan att vara rädd att något ska vara fel. Bara ha kul tillsammans med sin häst och njuta av att få göra det man vill mest av allt. 

 

För det va ju så. Någon gång för länge länge sen känns det som. När jag va 11-13 år och levde min dröm. Jag hade en egen ponny. Vi hoppade, kämpade med dressyren, lekte och hade kul. Utan någon rädsla för något alls. Jag va bara en vanlig ponnyunge, med en alldeles för svår ponny. En ponny jag ändå älskade, för det spelade ingen roll. Hon va MIN och vi hade kul tillsammans. 

Jag kommer ihåg när en tjej i stallets ponny fick en senskada och hon och hennes mamma kämpade på. Jag tyckte så synd om dom men tänkte "Tur att vi har Lazda som är så bra. Hon har ju aldrig varit halt och något sånt kommer säkert aldrig hända oss.." Eller när vi va på studiebesök på djursjukhuset och såg en modell på ett spattben och jag tänkte "Usch vad hemskt. Stackars hästar som får spatt, tur att jag har Lazda.."

Inte visste jag att allt detta skulle hända Lazda. Och att hon dessutom skulle bli tvungen att springa ut på dom evigt gröna ängarna..

 

Det har skadat mej så galet mycket. Det går inte en dag utan att det är något jag ser och tänker "tänk om det är något fel på Lantana nu. Det där skavet är säkert en ink, hon kommer få inkar över hela kroppen. Hon ser lite spänd ut i nacken, tänk om hon får fång nu.." Under ett ridpass tänker jag varje sekund på hur hon travar, hur hon skrittar, hur hon galopperar, hur hon trampar ner osv. 

 

Om det är någon jag är avundsjuk på, är det den som aldrig har haft en skadad häst. Den som bara kan njuta utan några nojor och tvångstankar. Alla dom som kan hoppa utan att tänka "shit, nu går det för fort hästen kommer vricka sej." Alla som kan rida ett dressyrpass utan att tänka på om hästen möjligtvis går lite lite ojämnt i höger varv. 

 

Jag har nästan allt jag kan önska mej. Jag har en häst, en egen dator, en systemkamera, en iphone, fina kläder osv. Det är klart det finns grejer man hade velat ha, men tänker man efter har jag det SJUKT bra. Men det finns en sak jag vill ha. En sak jag skulle kunna ge bort nästan allt för. Och det är den känslan. Känslan av ren glädje. Den känslan som jag nog aldrig kommer kunna få tillbaka till 100%. Inte ens om jag skulle vinna 100 miljoner eller råna en bank. 

Jag och Lazda våren 2008. En liten skitunge och en busponny, precis som det ska vara. Simple as that.

Rollkür. Ett ridsätt som har diskuterats mycket den sista tiden. Ett ridsätt där man med våld tvingar hästen ner i en "lång och låg" form. Ett ridsätt som går ut på att vinna över hästen, att få den underlägsen och bara göra som man säger, utan några som helst protester. 

Dom som är för rollkür kallar det "Low deep and round". De kallar hästen avslappnad och de säger att det är bra för hästen att få "sträcka ut". Jag kan säga att det är så långt ifrån låg, lång och rund man kan komma. Hästen är definitivt inte avslappnad och om det är något den inte får göra är det att sträcka ut..

 

När en häst går som på bilden ovan går den i en extremt onaturlig och skadlig form. Nacken, med alla sina muskler, kotor, osvfår ta stor skada. Ryggen tar stor skada eftersom överlinjen sträcks ut på helt fel sätt. Hästen ser bara ser i marken, det är väl antagligen därför dom upplevs som "avslappnade"..

En häst som blir tränad i rollkür kommer få väldigt mycket skador. Kanske inte i början, men det är sån här ridning som ger spänningar, slitningar, muskelbristningar osv. Hästen kan t.ex. inte få in sina bakben och jobba med ryggen på rätt sätt, vilket gör att det sliter väldigt mycket på hästens rygg.

 

Nästan alla dressyrryttare rider sina hästar på det här sättet. Mer eller mindre. Alla har vi ju sett till och med våra svenska ryttare rida sina fina hästar på detta sättet. Ryttare på den högsta möjliga nivån är dom värsta. Dom som lyckas bäst på tävlingar rider också såhär, eftersom domarna av någon konstig anledning ger högre poäng och VILL se ihoptryckta hästar och ponnysar på dressyrbanorna.. 

 

Det är tråkigt att det har gått så långt att man måste använda så mycket våld för att kunna lyckas inom ridsporten. Små tjejer och killar ser upp till dom stora världsstjärnorna och vill rida som dom. Tränare lär ut en aggressiv och onaturlig ridning. Tidspressen och prestigen har blivit viktigare än hästarnas välmående..

 

Efter att dressyren va klar i onsdags stannade vi kvar och kollade när dressyrryttarna "trimmade" sina hästar. Antagligen va det ganska unga hästar, eftersom det är mycket unghästdressyr i Falsterbo. 

ALLA red sina hästar såhär. Vissa mer och andra mindre, men det va ingen som red sin häst på ett riktigt bra sätt. Alla hästar gick extremt mycket bakom lod, tappade ryggen och gapade mot betten och viftade på svansen hela tiden. 

Ryttarna red så dåligt att jag knappt klarade att kolla på det, hur kan det har blivit såhär? Dom nästan ligger ner på hästarnas ryggar, driver driver driver, drar drar drar. En häst blev lite rädd för något vid dommarbåsen, då drog ryttaren snabbt ihop hästen EXAKT så som på bilden, och ställde hästen huvud ända in till sina egna ben. Hästen gick så snällt förbi, vad hade den för val?

 

"Där kunskapen tar slut tar våldet vid". Det stämmer verkligen. För det måste ju vara av okunskap man rider sin häst "lång och låg". För vem skulle vilja rida sin häst så när man vet följderna? Inte jag i alla fall..

 

Jag har suttit och rensat bilder hela dagen, jag har faktiskt slängt över 250 bilder. Naturbilder, porträtt, djurbilder osv. Men det är en mapp jag knappt vågar öppna... En mapp jag har flera kopior på. En mapp där jag aldrig skulle kunna radera ett enda foto... 

1828 bilder. Från maj-juni 2011 till den 7 november 2011. Bilder som aldrig skulle kunna ersättas, aldrig kan tas om. Om en försvinner, försvinner den för alltid. Jag har sett bilderna tusentals gånger och kommer ihåg när jag tog varenda en. Bilder jag tog i panik, rädsla, sorg, ångest, kärlek. Om det är något jag önskar, är det att dom här bilderna skulle föreställt äkta glädje. Inte glädje med döden jagande allt närmre. Och mappen skulle inte varit full, avslutad. 

 

Den 20:e maj 2011 är jag på Helsingborgs djursjukhus. Jag får veta att mitt hjärta ska dö. Min värld kommer gå under och min värsta mardröm ska bli min verklighet.

Den 20:e maj 2012 sitter jag uttråkad på en buss på väg till Spanien. Vi får veta att vi kommer vara vid hotellet vid efter lunch. Jag har en ny stjärna i stallet, en vit liten ängel på dom evigt gröna ängarna och jag har lärt mej att andas utan luft, gå utan mark. Mitt trasiga hjärta är lagat igen. Det är fullt med ärr, men det funkar bättre än det gjort på över ett år.. 

 

Mycket kan ändras på bara ett år. Hjärtan kan krossas, liv förstöras och förhoppningar slås ner till tusen bitar. Men man kan också lära sej leva med sitt förflutna, få en ny mening med livet, börja hoppas igen och få tillbaks glädjen. Jag har lärt mej att ta vara på dagen, att vara glad för det man har. Men också att torka tårarna och resa mej upp igen. Ibland är livet en mardröm, men då måste man lära sej hur man vaknar. Och tillslut går det..

Som dom flesta vet är Lantana en unghäst fortfarande. Hon är väl inte direkt super ung, men om man jämför andra hästar i hennes ålder har hon inte kommit riktigt lika långt som dom. Och det är helt okej! Jag tycker att alla hästar borde få den tid dom behöver för att utvecklas och få en bra grund och en trygghet i sej själva. 

Visst, det är viktigt att ha en plan med en unghäst. Inte bara flumma runt och ta alla dagar som de kommer. Men jag tror inte man kan tänka "den dagen rider jag ut, den dagen tränar jag skänkelvikning i paddocken, den dagen tränar jag halter och övergångar, den dagen går vi långpromenad, osv." Grejen med unghästar, tror jag, är att ha ett långsiktigt mål. Kanske tänka lite mer "Om en månad vill jag kunna göra en bra galoppfattning, om ett halvår vill jag kunna starta en L:C." 

Sen får man ta dagen som den kommer, i lagom mängd. Är hästen okoncentrerad, sprallig och inte alls på humör kanske man inte ska harva runt på ridbanan och nöta övergångar i en timme. Man kanske hellre tar det dagen efter och busar runt och leker lite den dagen i stället. Är ni med? 

Det märker i alla fall jag på Lantana, att är hon inte på humör är det ingen idé att traggla något tråkigt - det blir inte bra ändå. Och in the end är det inte om man tränar på måndagen eller torsdagen som spelar roll, det är att man har utvecklats på ett kul sätt, så att hästen behåller sin egna vilja, personlighet och glädje som betyder. Det lönar sej senare, för vad ser finast ut på tävlingsbanan sen, en maskin som går på autostyr och gör allt perfekt - eller en glad häst som kanske inte gör allt 100% perfekt med en gång, men räddar upp det med sin utstrålning och charm?

Många av er som läser vill tävla, eller hur? Många av er vill nå resultat. Många av er vill att allt ska flyta på och det ska gå så snabbt som möjligt. Ta hem hästen, börja rida direkt och åk på första tävlingen en månad senare. Visst, man kan göra såhär om man köper en 14 årig "rutinerad" häst. En häst som antagligen inte har blivit så bra behandlad och har varit hos 5 ägare med 7 olika ryttare. "Går i stadig form, lugn i alla lägen". Den går säkert fint och "kröker på nacken". Men jag kan garantera att den tappar bakbenen och har en svag rygg också. Denna hästen har blivit en maskin, för när den har försökt protestera har den bara fått sej ett rapp och blivit kallad dum. Ponnyer är ännu mer utsatta för sånt. Där har den antagligen varit hos 7 olika familjer och gått runt bland alla 3 syskon.

Ta inte detta fel nu, det är så klart inte alltid såhär. Jag säger bara att det är såhär det är för många av hästarna i Sverige. Rätt eller fel, det får man tycka som man vill. Men jag tycker att det är fel. Sen ska jag så klart inte lägga mej i hur andra gör, alla får göra som dom vill. Och jag tycker att man ska ha respekt för hur andra väljer att göra. Vill någon få snabba resultat med en äldre och "rutinerad" häst är det klart att man ska göra det. Men detta är vad jag tycker, och många andra tycker säker waaay different, så är det. Alla tycker olika och nu vet ni vad jag tycker.

Vi har köpt en oförstörd unghäst, med bra förutsättningar för att bli en superfin häst. En häst med livsgnistan och den egna viljan kvar. En häst man måste ta vara på och LYSSNA på. Det tycker jag är viktigt. Att lyssna på sin häst. Är den lite stel kanske det inte bara är att köra på som ingenting, den kanske har sträckt sej i hagen för att den är överansträngd i kotorna?

Vill man ha en glad häst med den egna viljan kvar finns det inga genvägar. Det får ta TID. Och det är inte en lätt väg att gå  om man vill få en bra relation med sin häst som bygger på respekt och att man litar på varandra. Det tar inte två veckor så att man kan tävla efter en månad.

Jag har ridit Lantana kanske 8 gånger sen vi köpte henne. De flesta dagarna tränar vi på att lära känna varandra och komma överrens utan att trycka ner varandra.

Nu är det snart ett år sen vi åkte ner till Helsingborg med Lazda och fick det värsta beskedet man kan få. Den 20:e maj 2011 var topp (botten?) 3 på de värsta dagarna i mitt liv. Jag vet att jag redan har skrivit hur mycket som helst om detta, i princip hela min sommar handlade om att försöka fatta att min värsta mardröm hade blivit verklighet...

Jag har tänkt mycket på det, hur allt kan ändras på bara några sekunder. Hopp som förstörs, hjärtan som krossas. Att få höra det jag egentligen kände på mej men hade försökt se bort från var så sjukt jobbigt. Att se i veterinärens ögon att han tyckte synd om oss, verkligen, var också jobbigt. Verkligheten drog luften ur mina lungor samtidigt som känslan av att drömma gjorde att jag bara stod. Bara gjorde. Vakna på morgonen, äta, gå till skolan, åka hem, äta, plugga, sova, vakna. Den enda jag såg var Lazda, och när verkligheten kom över mej igen kunde jag inte känna något annat än sorg.

Att sen åka tillbaka dit, nästan 10 månader senare var... konstigt. Att stå i samma rum, möta samma veterinär och se hur han mindes "den vita ponnyn". Det var jobbigt. Varje dag är utan henne är jobbig.

Idag tränade jag lydnad med Lantana och det gick jätte jättebra! Vi har verkligen utvecklats och fått en mycket bättre kommunikation sen vi fick hem henne. Idag kunde jag säga till henne att trava bredvid mej när jag gick och sen sakta av efter några steg, sötan ♥

Lantana är verklige huuur fin som helst och hon är bäst och underbar och allt detdär. Jag älskar henne supermycket och jag tror att vi kommer få många roliga år tillsammans. Nu har jag lärt känna henne mer och hon är verkligen helt otrolig.

Men ju längre tiden går och ju mer jag lär känna Lantana märker jag hur jävla mycket jag saknar Lazda. Jag kan sakna hennes köttiga mule, hennes stampar i marken, hennes hugg efter en när man skulle lägga på täcket, att hon aldrig ville in från hagen, hennes fina fina hjärta, att sitta på hennes rygg och känna att det är där jag hör hemma, jag saknar Lazda.

Ni som inte själva har varit med om detta fattar inte hur det känns. No way. Att få en ny perfekt häst jag älskar supermycket men samtidigt sakna någon så mycket. Ibland kommer jag på mej själv med att gå och tänka "Lazda skulle ha älskat skogshagen..." "Lazda skulle ha älskat att kunna springa i den stora hagen.." "Lazda skulle älskat detta nya stallet..." osv. Hon gav mej så mycket och jag skulle göra allt för att få ge tillbaks henne hennes liv.

Lantana är bäst och jag älskar henne, det är absolut inte det jag menar. Men jag kommer aldrig glömma den vita lilla ängeln som gjorde mej till den jag är. Mitt hjärta, min luft, hela min värld...

Ingen inom ridsporten kan väl ha missat att Rolf-Göran Bengtsson vann jerringpriset igår? Grymt bra, och han är så VÄRD det, tycker jag.

Jag säger som Johanna Grant, det är många som säger att ridning inte är en sport. "Det är hästen som gör jobbet". "Han hade aldrig kunnat vinna om han inte hade haft sin häst". Nej, han hade aldrig kunnat vinna priset utan sin häst. Zlatan hade inte kunnat vinna utan sin boll, Marcus Hellner hade inte kunnat vinna utan sina skidor.

"Ridning är ingen sport, det är ju bara att styra". Visst, man styr men det är också 6386 andra saker man ska göra samtidigt. Hästen är en individ med en egen vilja, som precis som alla idrottare kan ha en dålig dag.

Jag skulle säga att ridning är svårare än de flesta andra sporter, just på grund av att man har hästen att ta hänsyn till. Jag menar, skidorna har ingen egen vilja. Fotbollen är precis lika rund hela tiden och målet står på samma ställe varje match. Sen att inte ryttaren behöver vara lika vältränad som en friidrottare, det är en helt annan sak. Ridning är jobbigt, men självklart på ett annat sätt. En handbollsspelare behöver inte träna på samma sätt som en simmare.

Ridsporten har fått för lite plats och ses inte som lika mycket värd som andra sporter. Det är inte många som vet att vi har en OS-medaljör, EM-vinnare och världsetta i Sverige. Det är synd tycker jag. På sport-nyheterna får man veta precis hur det har gått i varje fotbollsmatch VARJE dag. De enda gångerna man får veta något om ridning är när någon svensk har presterat bra i någon speciell tävling.

Det finns flera tusen saker att förklara och diskutera, men om jag ska vara ärlig tror jag att ridsporten aldrig kommer få den plats den förtjänar. Ridsport kommer alltid ses som mindre värd, så länge hästarna är med. Det är dem som är skillnaden på "vanlig" sport och ridning. Men hur skulle vi kunna rida utan våra älskade hästar?

Alla har sina tankar, men ibland blir jag så trött på människor som ska klaga hela tiden.

Det finns andra som har det väldigt mycket sämre. Min häst var skadad och oridbar till och från i ett och ett halvt år. Innan det kunde hon ingenting, vi fick börja om från början. Sen var vi tvugna att avliva henne. Jag tror nog att jag har haft det lite jobbigare än dej som inte vann tävlingen sist. Men visst, alla har sina värderingar. För vissa är det viktigt att vinna.

Men jag vet att det finns hur många som helst som inte har möjlighet att ha egen häst, eller ens har möjlighet att rida över huvud taget. Och när andra som har en fullt ridbar häst som aldrig har varit skadad och har alla möjligheter att göra det bästa av situationen kommer och säger att livet suger blir jag så grymt irriterad. Bara för att man inte vinner varenda tävling har man inte en dålig häst. Man har bara inte samma utgångspunkt som de som har 100 000 kronors hästar. Och för mej är det inte så viktigt att vinna. För mej är det absolut bara ett plus om det går bra på en tävling, jag tävlar för att det är kul att visa upp det jag och hästen har lärt oss tillsammans!

Och du som säger att det är orättvist att vissa vinner hela tiden - alla kämpar utifrån deras egna förutsättningar, mål och bakgrund. På samma sätt som du kämpar med att få din häst i form kanske de kämpar med att sätta det där galoppombytet. Sätt inte högre mål än att de är möjliga för just er att uppnå.

Mina mål med Lazda var att placera mig L:C (dressyr) och starta L:B med godkänt resultat. Kanske testa L:A helt utan krav. Jag visste att det var dit vi kunde nå, vi skulle aldrig aldrig ha kunnat starta SM eller liknande för vi hade inte de förutsättningarna. Jag försökte lägga min energi på att uppnå våra mål i stället för att vara avundsjuk på andras framgångar. Det är klart att alla har sina svackor men man kan i alla fall försöka.

Sen kan man ha drömmar, men det är en heeelt annan sak.

En bild från i våras när vi höll på att sätta igång Lazda igen. Det var nog sjunde gången eller något sånt vi började sätta igång henne igen. Vi hade våra förutsättningar, våra mål, våra svagheter och våra fördelar vi jobbade med tillsammans.