Idag tränade jag lydnad med Lantana och det gick jätte jättebra! Vi har verkligen utvecklats och fått en mycket bättre kommunikation sen vi fick hem henne. Idag kunde jag säga till henne att trava bredvid mej när jag gick och sen sakta av efter några steg, sötan ♥

Lantana är verklige huuur fin som helst och hon är bäst och underbar och allt detdär. Jag älskar henne supermycket och jag tror att vi kommer få många roliga år tillsammans. Nu har jag lärt känna henne mer och hon är verkligen helt otrolig.

Men ju längre tiden går och ju mer jag lär känna Lantana märker jag hur jävla mycket jag saknar Lazda. Jag kan sakna hennes köttiga mule, hennes stampar i marken, hennes hugg efter en när man skulle lägga på täcket, att hon aldrig ville in från hagen, hennes fina fina hjärta, att sitta på hennes rygg och känna att det är där jag hör hemma, jag saknar Lazda.

Ni som inte själva har varit med om detta fattar inte hur det känns. No way. Att få en ny perfekt häst jag älskar supermycket men samtidigt sakna någon så mycket. Ibland kommer jag på mej själv med att gå och tänka "Lazda skulle ha älskat skogshagen..." "Lazda skulle ha älskat att kunna springa i den stora hagen.." "Lazda skulle älskat detta nya stallet..." osv. Hon gav mej så mycket och jag skulle göra allt för att få ge tillbaks henne hennes liv.

Lantana är bäst och jag älskar henne, det är absolut inte det jag menar. Men jag kommer aldrig glömma den vita lilla ängeln som gjorde mej till den jag är. Mitt hjärta, min luft, hela min värld...