Jag kommer älska dig när jorden gått under.

Lös benbit och spricka i benet. Såret kommer inifrån och kommer fortsätta expandera pga att kroppen vill ha ut benbiten. Operation för benbiten, och sprickan vet jag inte vad man gör åt. Men med tanke på att den inte läkt på de 3 månaderna som gått sedan hon blev sparkad i hagen och troligtvis fick den känns det ju inte så himla ljust. Det är så jag fattar det som att det ser ut just nu, vi får mer svar nästa vecka.
 
Vill ni veta det ironiska? Det är samma jävla ben som tog min Lazda ifrån mig. Och det är samma hål i mig som börjar fräta upp igen, som gör att jag inte kan andas och att allt tappar sin mening. Det är samma sak om igen, och jag orkar inte. 

Jag kommer älska dig när jorden gått under.

Jag saknar dig min älskade ängel. Tack för allt du gav mig, utan dig vet jag inte vad jag hade varit idag. Du finns med mig varje dag och du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.♥
Hoppas du sover gott finaste tjejen.♥
1996 - 8/11 2011

But if you close your eyes, does it almost feel like nothing changed at all?

Mina fina tjejer. Jag trodde aldrig att jag skulle få en kontakt med en häst som var ens i närheten av den jag hade med Lazda igen. Verkligen inte. Och det har jag inte heller, inte ännu. Men för varje dag som går fyller Lantana en liten liten del av det enorma hål Lazda lämnade i mitt hjärta, varje dag tror jag mer och mer på att "everything happens for a reason", varje dag blir jag mer och mer tacksam för vad Lazda gav mig och vad Lantana nu ger mig. Jag älskar dem båda två, mina hjärtan. ♥

I just miss you, that's all

Att se in i de stora bruna snälla ögonen en sista gång och säga hejdå. Att veta att jag aldrig mer ska få se henne för att i morgon kommer hon vara död. Att vända sig om och gå och tvinga sig själv att inte titta tillbaka. Att göra detta var det värsta jag gjort, och varje gång jag ser en bild på min vita ängel väcks minnena till liv och smärtan hugger till. Fan att det ska vara så jobbigt, sorgen är priset man betalar för lycka och kärlek. 

And I will try, to fix you. ♥

And the tears come streaming down your face. When you loose something you can't replace. When you love someone but it goes to waste, could it be worse?

I have loved you for a thousand years. I'll love you for a thousand more.

Träningen var jätte bra och inspirerande, jag blev faktiskt sugen på att hoppa igen.
Det sorgliga är att jag aldrig kommer få känna samma glädje i hoppningen igen. För det var bara Lazda som kunde locka fram det. Alla andra hästar jag har hoppat sedan dess har jag varit lite rädd för att hoppa, eller bara helt enkelt inte tyckt att det var kul. Lazda var den perfekta hopponnyn, hon och jag var som ett när vi hoppade. Jag litade på henne och hon litade på mig, ingen anledning att vara rädd, ingen anledning att göra något annat än att ha kul. Det var det bästa hon visste, och det bästa jag visste. Att komma mot ett hindrer med hennes hovar smattrande mot marken, känna att hon verkligen är MED och VILL, känslan när hon suger tag i hindret, man lämnar marken, känner den där pirrande känslan i magen av att flyga, landar, snabbt upp igen och ladda mot nästa hinder. Hon och jag, ett hinder och inget annat. Jag lägger henne rätt och hon räddar upp om det behövs. Märker hon att det inte går riskerar hon inget, stannar och puttar upp mig på ryggen med en litet ryck så att jag är säker. Sen börjar vi om igen och flyger över som ingenting. Inga onödiga hjälper från min sida och inget tjaffs från hennes sida. Vi kunde hoppa en bana på upp till en meter, ju högre desto bättre enligt henne, och göra halt fem meter efter sista hindret, bara för att galoppera iväg igen några sekunder senare. Balans, flyt och samspel. En perfect match helt enkelt. 
Jag kommer aldrig tycka att det är lika kul att hoppa igen, för det var vår grej. Hon och jag, gjorda för varandra. Något jag saknar varje dag, så sjukt jävla mycket. 
Det är du och jag mot världen, min ängel. Då, nu, för alltid. ♥

...

Onsdagen den 7:e november. En vanlig dag för många. Men inte för mej.
Idag, fast för ett år sen, såg jag in i min bästa väns ögon för sista gången. Någonsin. Jag vände mej om och gick för sista gången. Någonsin. Det finns inga ord som kan beskriva den känslan, och jag kan inte fatta att det var ett helt år sen. Så idag har inte varit en vanlig dag för mej. Och det kommer aldrig bara vara en vanlig dag. 
 
I morgon kommer vara en speciell dag som jag tror kommer dra upp massa gamla minnen och känslor. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva? Det suger. Den dagen var en av de värsta i mitt liv. Jag har sagt det tusen gånger, och ni som har hängt ett tag vet hur det var. 
Mitt hjärta som rullar sej. Den 5:e november 2011, dagen innan jag fick veta datumet jag haft ångest för ett halvår..

När tiden stannar och allt blir tomt

Att se in i dina fina ögon en sista gång, pussa din goa stora mule en sista gång, vända mej om och gå iväg. En sista gång. Det värsta jag gjort. ♥

I'm looking at an angel, and believe me when I say she got that whole place glowing ♥

6,7,8:e november 2011. Tre av de värsta dagarna i mitt liv, inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar dej min ängel ♥

I still need you

Men hallå! ;)
Jag har haft lite "bloggpaus" i några dagar nu... Har inte haft något att skriva om? Och så har jag vart i en liten depp-period igen.. Jag hatar när det händer, det är som att alla min känslor från förra sommaren kommer tillbaka i några dagar och jag stänger in mej själv i mitt eget huvve och tänker FÖR mycket på allt. Jag fattar inte hur jag ens kunde överleva förra sommaren då jag var sån här i princip hela sommaren. Och hösten. Och en bit på vintern.. Jag antar att jag alltid kommer va sån här i perioder. Eller i alla fall väldigt lång tid framöver. Att förlora någon tar hårt på en, speciellt om man har så starka band som vi hade, min lilla ängel och jag. Sen att det har hänt mej en hel del andra tråkiga saker, utanför hästlivet, gör ju inte direkt saken bättre. Och allt detta kommer över mej som en jäkla tsunami ibland och det blir KAOS. Alla minnen, alla tårar och all smärta. Aja, vi får hoppas att det går över snart. För det som har hänt har hänt och det kan man inte ändra på även om det har vart sjukt jobbigt..
 
Förresten vaknade jag av en jordbävning i natt! Min säng och hela huset skadade och det va något konstigt ljud som hördes, helt sjukt! Lättskrämd som man är blev jag skiträdd.. Fattade ingenting först, men sen va det ju rätt självklart att det va en liten jordbävning. Har aldrig varit med om det innan, haha!
Min älskade lilla ponnyplutt. F*n vad jag saknar dej, livet är inte rättvist någon stans..

I miss the days when life was simple

Det tog mer än ett år från att Lazda var halt första gången till att vi fick reda på vad det egentligen var. Så mer än 350 dagar. Dagar av osäkerhet, ovetande. Hur går hon idag? Är hon öm någonstans? Haltar hon? Hur känns musklerna? Hur känns hon att rida? Kan vi rida idag? Går hon snett? 
 
Alltid den där rädslan. Känslan av att något är fel, men man vet inte vad. Att alltid alltid behöva känna efter, i varje steg hon tog. Varje dag. Kolla igenom henne noga, titta på henne noga. 
Göra allt detta, för att efter ett tag inse att hon är dålig igen och att vi måste börja om. Igen.
 
Jag har nästan glömt hur det va innan mardrömmen började. Hur det va att bara känna glädje i stallet. Våga RIDA, våga ha KUL utan att vara rädd att något ska vara fel. Bara ha kul tillsammans med sin häst och njuta av att få göra det man vill mest av allt. 
 
För det va ju så. Någon gång för länge länge sen känns det som. När jag va 11-13 år och levde min dröm. Jag hade en egen ponny. Vi hoppade, kämpade med dressyren, lekte och hade kul. Utan någon rädsla för något alls. Jag va bara en vanlig ponnyunge, med en alldeles för svår ponny. En ponny jag ändå älskade, för det spelade ingen roll. Hon va MIN och vi hade kul tillsammans. 
Jag kommer ihåg när en tjej i stallets ponny fick en senskada och hon och hennes mamma kämpade på. Jag tyckte så synd om dom men tänkte "Tur att vi har Lazda som är så bra. Hon har ju aldrig varit halt och något sånt kommer säkert aldrig hända oss.." Eller när vi va på studiebesök på djursjukhuset och såg en modell på ett spattben och jag tänkte "Usch vad hemskt. Stackars hästar som får spatt, tur att jag har Lazda.."
Inte visste jag att allt detta skulle hända Lazda. Och att hon dessutom skulle bli tvungen att springa ut på dom evigt gröna ängarna..
 
Det har skadat mej så galet mycket. Det går inte en dag utan att det är något jag ser och tänker "tänk om det är något fel på Lantana nu. Det där skavet är säkert en ink, hon kommer få inkar över hela kroppen. Hon ser lite spänd ut i nacken, tänk om hon får fång nu.." Under ett ridpass tänker jag varje sekund på hur hon travar, hur hon skrittar, hur hon galopperar, hur hon trampar ner osv. 
 
Om det är någon jag är avundsjuk på, är det den som aldrig har haft en skadad häst. Den som bara kan njuta utan några nojor och tvångstankar. Alla dom som kan hoppa utan att tänka "shit, nu går det för fort hästen kommer vricka sej." Alla som kan rida ett dressyrpass utan att tänka på om hästen möjligtvis går lite lite ojämnt i höger varv. 
 
Jag har nästan allt jag kan önska mej. Jag har en häst, en egen dator, en systemkamera, en iphone, fina kläder osv. Det är klart det finns grejer man hade velat ha, men tänker man efter har jag det SJUKT bra. Men det finns en sak jag vill ha. En sak jag skulle kunna ge bort nästan allt för. Och det är den känslan. Känslan av ren glädje. Den känslan som jag nog aldrig kommer kunna få tillbaka till 100%. Inte ens om jag skulle vinna 100 miljoner eller råna en bank. 
Jag och Lazda våren 2008. En liten skitunge och en busponny, precis som det ska vara. Simple as that.

Jag saknar att andas..

 
 

So far away, but still so near

Jag har suttit och rensat bilder hela dagen, jag har faktiskt slängt över 250 bilder. Naturbilder, porträtt, djurbilder osv. Men det är en mapp jag knappt vågar öppna... En mapp jag har flera kopior på. En mapp där jag aldrig skulle kunna radera ett enda foto... 
1828 bilder. Från maj-juni 2011 till den 7 november 2011. Bilder som aldrig skulle kunna ersättas, aldrig kan tas om. Om en försvinner, försvinner den för alltid. Jag har sett bilderna tusentals gånger och kommer ihåg när jag tog varenda en. Bilder jag tog i panik, rädsla, sorg, ångest, kärlek. Om det är något jag önskar, är det att dom här bilderna skulle föreställt äkta glädje. Inte glädje med döden jagande allt närmre. Och mappen skulle inte varit full, avslutad. 
 
Den 20:e maj 2011 är jag på Helsingborgs djursjukhus. Jag får veta att mitt hjärta ska dö. Min värld kommer gå under och min värsta mardröm ska bli min verklighet.
Den 20:e maj 2012 sitter jag uttråkad på en buss på väg till Spanien. Vi får veta att vi kommer vara vid hotellet vid efter lunch. Jag har en ny stjärna i stallet, en vit liten ängel på dom evigt gröna ängarna och jag har lärt mej att andas utan luft, gå utan mark. Mitt trasiga hjärta är lagat igen. Det är fullt med ärr, men det funkar bättre än det gjort på över ett år.. 
 
Mycket kan ändras på bara ett år. Hjärtan kan krossas, liv förstöras och förhoppningar slås ner till tusen bitar. Men man kan också lära sej leva med sitt förflutna, få en ny mening med livet, börja hoppas igen och få tillbaks glädjen. Jag har lärt mej att ta vara på dagen, att vara glad för det man har. Men också att torka tårarna och resa mej upp igen. Ibland är livet en mardröm, men då måste man lära sej hur man vaknar. Och tillslut går det..
Jag älskar dej min ängel, mitt hjärta, min bästa vän. ♥

Deppdag

Idag har varit en sån där deppdag. Jag har saknat Lazda extra mycket och skolan börjar på måndag igen. Jag saknar Lazda hela tiden men ibland blir man påmind om att hon aldrig aldrig kommer tillbaka. Aldrig. Och det är först nu jag verkligen fattar och kommer ihåg hur underbar och perfekt hon var. Hon passade mej perfekt. Jag litade på henne till 100% och hon litade på mej. Jag kommer ihåg en gång när jag red på en åker bredvid en skjutbana. Det kom några och började skjuta samtidigt som jag red längs med banan och hon blev inte ens rädd.
Hon var min soulmate och jag tror aldrig att jag kommer hitta någon som kommer ända upp på hennes nivå. Även om jag så klart älskar Lantana.
Lazda var speciell. Många tyckte att hon var ful och tråkig. Jag menar, ett tjurigt sto som stått på ridskola i 7 år och som inte kunde någonting. Lång hals, stort huvud, lång kropp, korta ben. Men för mej var hon den vackraste hästen på hela jorden, och kommer alltid att vara. Hennes stora klumpiga mule var den gosigaste av alla, även om hon kunde hugga till ibland. Hennes ansikte var perfekt, hennes ben var jättefina och hela kroppen var perfekt. Och som pricken över i:t hade hon ett hjärta av guld. Min fina ängel.



I need my heart. I need you.

Jag saknar dej min fina ängel ♥ Jag behöver mitt hjärta, snälla kom tillbaka ♥

Mitt ♥ och jag

Här är en liten video på mej och Lazda från vintern 2009/2010. OJ vad vi hann utvecklas mycket på bara någon månad till! På vår första clearround i april 2010 fick vi 66,07% i en L:C. BRA jobbat tycker jag med tanke på att hon inte kunde någonting när vi köpte henne.

Som ni ser är det mycket snö så jag hade inte så höga krav!


Favoritbilder del 2

Foto: de tre första: Jag, den sista: Frida

Tur i oturen

Det snurrar mycket häst i mina tankar just nu, därför kommer det många hästinlägg här. Ni som inte gillar hästar får väl rulla ner och läsa något annar sålänge ;)
Visste ni att vi har fått lasta ut Lazda (haha lasta Lazda... ;) ) på väg hem från Helsingborg i våras när vi var där första gången? Bilen gick sönder! Vi hann precis svänga in vid en kyrka innan den gick sönder helt. Där fick vi lasta ut Lazda eftersom bärgningsbilen bara kunde ta bilen och inte släpet. Där fick vi vänta i ca 1 timme innan vi blev upphämtade av min farfar. Tur att blien inte stannade på motorvägen!
Lazda tyckte att det var lite konstigt, men helt okej att ta en paus från transporten och äta lite gräs ;)

Favoritbilder del 1

Lite blandade favoritbilder på Lazda. Jag har HUR många som helst!

Bildminne

En kall vinterdag vintern 2009/2010. Jag red i den djupa snön på ridbanan. Bara skritt och inte så lång tid så klart, men väldigt bra träning! Lazda fick jätte bra muskler av att träna en liten stund i snön någon dag i veckan. Jag har några små filmklipp från det ridpasset och det är faktiskt de enda filmerna jag har på när jag rider Lazda. Någon som vill se?

Tidigare inlägg
RSS 2.0