Träningen var jätte bra och inspirerande, jag blev faktiskt sugen på att hoppa igen.

Det sorgliga är att jag aldrig kommer få känna samma glädje i hoppningen igen. För det var bara Lazda som kunde locka fram det. Alla andra hästar jag har hoppat sedan dess har jag varit lite rädd för att hoppa, eller bara helt enkelt inte tyckt att det var kul. Lazda var den perfekta hopponnyn, hon och jag var som ett när vi hoppade. Jag litade på henne och hon litade på mig, ingen anledning att vara rädd, ingen anledning att göra något annat än att ha kul. Det var det bästa hon visste, och det bästa jag visste. Att komma mot ett hindrer med hennes hovar smattrande mot marken, känna att hon verkligen är MED och VILL, känslan när hon suger tag i hindret, man lämnar marken, känner den där pirrande känslan i magen av att flyga, landar, snabbt upp igen och ladda mot nästa hinder. Hon och jag, ett hinder och inget annat. Jag lägger henne rätt och hon räddar upp om det behövs. Märker hon att det inte går riskerar hon inget, stannar och puttar upp mig på ryggen med en litet ryck så att jag är säker. Sen börjar vi om igen och flyger över som ingenting. Inga onödiga hjälper från min sida och inget tjaffs från hennes sida. Vi kunde hoppa en bana på upp till en meter, ju högre desto bättre enligt henne, och göra halt fem meter efter sista hindret, bara för att galoppera iväg igen några sekunder senare. Balans, flyt och samspel. En perfect match helt enkelt. 

Jag kommer aldrig tycka att det är lika kul att hoppa igen, för det var vår grej. Hon och jag, gjorda för varandra. Något jag saknar varje dag, så sjukt jävla mycket.