Det tog mer än ett år från att Lazda var halt första gången till att vi fick reda på vad det egentligen var. Så mer än 350 dagar. Dagar av osäkerhet, ovetande. Hur går hon idag? Är hon öm någonstans? Haltar hon? Hur känns musklerna? Hur känns hon att rida? Kan vi rida idag? Går hon snett?
Alltid den där rädslan. Känslan av att något är fel, men man vet inte vad. Att alltid alltid behöva känna efter, i varje steg hon tog. Varje dag. Kolla igenom henne noga, titta på henne noga.
Göra allt detta, för att efter ett tag inse att hon är dålig igen och att vi måste börja om. Igen.
Jag har nästan glömt hur det va innan mardrömmen började. Hur det va att bara känna glädje i stallet. Våga RIDA, våga ha KUL utan att vara rädd att något ska vara fel. Bara ha kul tillsammans med sin häst och njuta av att få göra det man vill mest av allt.
För det va ju så. Någon gång för länge länge sen känns det som. När jag va 11-13 år och levde min dröm. Jag hade en egen ponny. Vi hoppade, kämpade med dressyren, lekte och hade kul. Utan någon rädsla för något alls. Jag va bara en vanlig ponnyunge, med en alldeles för svår ponny. En ponny jag ändå älskade, för det spelade ingen roll. Hon va MIN och vi hade kul tillsammans.
Jag kommer ihåg när en tjej i stallets ponny fick en senskada och hon och hennes mamma kämpade på. Jag tyckte så synd om dom men tänkte "Tur att vi har Lazda som är så bra. Hon har ju aldrig varit halt och något sånt kommer säkert aldrig hända oss.." Eller när vi va på studiebesök på djursjukhuset och såg en modell på ett spattben och jag tänkte "Usch vad hemskt. Stackars hästar som får spatt, tur att jag har Lazda.."
Inte visste jag att allt detta skulle hända Lazda. Och att hon dessutom skulle bli tvungen att springa ut på dom evigt gröna ängarna..
Det har skadat mej så galet mycket. Det går inte en dag utan att det är något jag ser och tänker "tänk om det är något fel på Lantana nu. Det där skavet är säkert en ink, hon kommer få inkar över hela kroppen. Hon ser lite spänd ut i nacken, tänk om hon får fång nu.." Under ett ridpass tänker jag varje sekund på hur hon travar, hur hon skrittar, hur hon galopperar, hur hon trampar ner osv.
Om det är någon jag är avundsjuk på, är det den som aldrig har haft en skadad häst. Den som bara kan njuta utan några nojor och tvångstankar. Alla dom som kan hoppa utan att tänka "shit, nu går det för fort hästen kommer vricka sej." Alla som kan rida ett dressyrpass utan att tänka på om hästen möjligtvis går lite lite ojämnt i höger varv.
Jag har nästan allt jag kan önska mej. Jag har en häst, en egen dator, en systemkamera, en iphone, fina kläder osv. Det är klart det finns grejer man hade velat ha, men tänker man efter har jag det SJUKT bra. Men det finns en sak jag vill ha. En sak jag skulle kunna ge bort nästan allt för. Och det är den känslan. Känslan av ren glädje. Den känslan som jag nog aldrig kommer kunna få tillbaka till 100%. Inte ens om jag skulle vinna 100 miljoner eller råna en bank.
Jag och Lazda våren 2008. En liten skitunge och en busponny, precis som det ska vara. Simple as that.
