Jag slutade på ridskolan när jag var ca 13-14 år, då jag tyckte att det bara var onödigt och slöseri med både tid och pengar. Jag hade ju Lazda lixom, och fick ut tusen gånger mer på att rida henne, till och med rida ut i skogen, än att trängas nio stycken i ett halvt ridhus varv på varv på varv. 

Så jag slutade, och tänkte att jag aldrig aldrig aldrig skulle börja på ridskola igen. Jag tyckte så synd om hästarna och ponnysarna som gav så mycket och fick så lite tillbaka.

 

Men nu har jag gjort det, skickat iväg det där mailet om en lektionsplats.. Jag behöver verkligen rida. Sist jag red ett riktigt ridpass kommer jag inte ens ihåg. Om inte Lantanas provridning i januari räknas? Ett riktigt hoppass var i april 2010.. Jag ska "snart" börja rida min unghäst som inte har blivit riden på länge, och innan det inte har blivit super mycket riden. Och det är snart två och ett halvt år sen jag "slutade" rida aktivt och regelbundet..

 

Jag har funderat länge på vad jag ska göra, jag måste ju få upp känslan och rutinen igen innan jag sätter mej på lilla prinsessan. Jag vet att jag kan, men man glömmer lätt! Jag har trots allt fått sjukt mycket komplimanger, jag har tagit en tjurig ponny som inte kan något alls till 66% i vår första start, jag har fått en galen ponny lugn i hoppningen, jag har fått "visa hur man ska göra" på en teorilektion för andra elever när jag var 12 år gammal och jag har massa rosetter på väggen. Jag tänker ofta på alla duktiga små tjejer och killar, men glömmer att för några år sen var det faktiskt jag som var så duktig. Sjukt. 

 

Jag har lagt mitt stora intresse, min egen "tekniska" utveckling och talang åt sidan i flera år för att kämpa för mina hjärtan, först Lazda och nu Lantana. Lantana är min framtid, men jag kan inte ta tillvara på den framtiden utan att själv hjälpa till genom att göra mitt bästa. Det är inte lätt att hitta en häst att träna för tränare en gång i veckan, jag har faktiskt kollat på medryttarhäst-annonser men inte hittat några. Så nu får jag ta flera steg tillbaka och ställa mej i kön till ridskolan och hoppas på en plats, precis som mamma och pappa gjorde för mej innan jag började rida år 2003..