Madame La Tana har kommit in en sån där testperiod igen. Typisk tonåring.. Hon får för sej att hon inte har lust att lyda alls. Idag gjorde mamma dom akademiska övningarna som vi har tränat flera månader. Det är lättare att hantera henne med kortare grimskaft än med dom tånga tömkörningstömarna. Det såg ut att gå ganska bra faktiskt. Hon protesterade ganska mycket i början men efter ett tag gick hon framåt och gjorde det mamma bad henne om. Så det va ändå ett bra pass, eftersom hon "gav sej" och ville samarbeta.

Idag kändes det INTE bra med Lantana.. 

Hon va inte på humör och började testa mamma, som skulle börja. Hon stannade och ville inte gå framåt på ett speciellt ställe. Hon skulle inte inte INTE gå där. Jag fick leda henne förbi några gånger och då gick det. Men så fort hon va ute på lång töm och skulle gå förbi själv tog det stopp. Så efter att ha gjort ett okej avslut på själva tömkörningen för idag testade vi att släppa henne lös på banan och bara leka, utan krav. Men det ville hon inte heller.

Tillslut fick mamma göra lite akademiskt och efter ett tag blev det riktigt bra. 

Grejen är att jag blir så jäkla rädd när sånt här händer. Inte rädd för henne eller nåt sånt utan rädd för att hon ska vara skadad. Allt kommer tillbaka och snurrar runt i mitt huvud. Tankarna börjar dra iväg på alla sorters olika skador en häst kan få. Alla känslor drar förbi och jag känner bara nej nej nej, inte igen. Det är konstigt så himla många olika skador jag kan övertyga mej själv till 100% att hon har. Jag tänker "nu är det kört igen. Hon kommer va skadad och vi kommer få avliva henne också. Allt börjar igen.." 

Men andra som ser samma saker vet ju att det absolut inte är någon fara. Det som hände idag sitter i hennes huvud, hon testar oss. Och det är ju helt normalt. Det är bara jag som målar upp massa hemska händelser i mitt eget huvud. Ååhh, jag hatar när jag håller på såhär..

 

Idag fick La vila eftersom vi tömkörde henne igår. Hon verkade inte direkt ledsen över det, hon tyckte nog att vi inte hade behövt komma över huvud taget och störa henne i det viktiga jobbet att äta. ;)

Vi kollade i alla fall bara till henne lite. Kände över henne och kratsade hovarna. Vet inte om jag har berättat att hon har dragit upp en ganska stor "flik" av ena bakhoven. Eftersom hon har så grymt tjocka hornväggar är det ingen fara, som tur är. Men hon har fått på boots på bakfossingarna, bara för säkerhets skull. 

Hon verkade må bra i alla fall, lilla prinsessan.

 

Lantana, även kallad La Tana, Tana, La, prinsessan, bäbis, busunge, är min häst jag har tillsammans med min mamma. Egentligen skulle vi inte alls haft Lantana, ingen unghäst och ingen häst över huvud taget. Vi skulle haft och hade världens bästa lilla ponny Lazda. Men efter en lång lång lång tids skador blev hon helt utdömd och fick vandra vidare till dom evigt gröna ängarna. 

 

Det var när vi hade fått reda på mardrömsbeskedet att Lazda inte gick att rädda vi började leta ny häst. Hon fick sommaren på sej att få ett fint avslut och under den tiden va det meningen att vi skulle hitta en ny liten stjärna. 

Det var ingen lätt sommar, samtidigt som jag verkligen verkligen ville hitta en ny häst hade jag ju mitt hjärta, som snart skulle försvinna.. Men sommaren gick och vi provred otroligt många hästar. Ingen fastnade i våra hjärtan och vi fortsatte leta även under hösten. 

 

I oktober provred vi en häst "S" som vi fastnade för. Vi bestämde oss för att vi skulle köpa S men på grund av olika omständigheter blev det inget. Det blev väldigt långdraget, och tillslut bestämde vi oss för att ändå hitta en annan häst. Så den 15:e januari 2012 åkte vi ner till Skåne och provred häst nummer 18, en liten prinsessa vid namn Lantana.

 

När vi kom in i stallet såg jag en sockersöt liten tjej på 4, nästan 5 år. Vi åkte till ett ridhus och provred. Där hände allt möjligt, andra hästar, löshoppningsbanebygge, prasslande plastsnören osv, men lilla Lantana brydde sej inte över huvud taget. Hon var cool, chillade på livet ;) 

Hon var allt det vi letade efter, fast ändå inte. Vi skulle INTE ha en unghäst. Men hon var bara perfekt. Lugn, cool, otroligt bra psyke, lagom stor, lagom utbildad, underbar att rida och dessutom väldigt bra uppfödd. Sen att hon är väldigt vacker är ju bara ett pluss ;)

 

Så den 10:e februari rullade transporten mot Helsingborgs djursjukhus för besiktning, vilken hon gick igenom helt utan anmärkningar. 

 

Sen följde några månader av massa händelser. T.ex. stallbyte, kolik, stoooora lastproblem, stegring, skoningsproblem, ridproblem osv. Inget gick som vi hade tänkt och det blev FEL redan från början. Men vi gav oss inte. Vi har kämpat med markövningar, markövningar och åter markövningar. Lydnad och "teambuildning" för att lära känna varandra på riktigt. Det va massa grejer som gjorde allt svårare för oss, bland annat att vi inte hade någon sadel. Eftersom vi inte kunde lasta kunde vi inte åka och prova ut en sadel. Och det gick VERKLIGEN inte att lasta. När vi flyttade fick vi ta hjälp av en som är väldigt bra på just svåra hästar. Hon kunde dock inte få in henne i vår transport, utan fick lasta henne i hennes hästlastbil som hon till slut gick på efter mycket kämpande.

 

Lantana är världens bästa häst. Hon är cool, stabil, lugn, vaken, trygg i sej själv, har ett grymt steg, älskar att jobba osv. Men när det inte passar madame La Tana kan hon vara väldigt envis och nästan lite tjurig. Det ska vara på hennes sätt, och pressar man henne för mycket tänker hon minsann inte röra en hov.. Inte åt det hållet vi vill i alla fall.. Det har tagit lång tid att hitta den rätta kommunikationen där man får be henne att göra saker, men absolut inte pressa henne för mycket. Samtidigt behöver hon en fast hand och en stark ledare, annars blir hon osäker och försöker ta över situationen. Och vi har fortfarande långt kvar, så klart. 

 

Håll i hatten nu, vi har faktiskt inte kommit igång med ridningen ännu, nästan ett halvår sen vi köpte henne. Just nu tömkör vi väldigt mycket, vilket hon tycker är jätte kul. Många tycker att det är fel, fel, FEL att vi inte har börjat rida och andra tycker att vi ska vänta ännu längre. Den lilla damen skapar åsikter, om man säger så ;)

Det finns dom som inte tror på oss och tycker att vi har gjort ett stooort misstag i att köpa en unghäst, att vi aldrig skulle klara av det. Till dom vill jag bara säga, watch us. Det är inte många som skulle klarat av Lantana och samtidigt låta henne vara just HON, inte köra över henne.. 

 

Lite fakta:

Född 13 maj 2007

E. Santana, UE: Akribori

Ca 1,60 i manken. 

Inriktning dressyr, utbildad ca L:b när vi köpte henne.

Mitt mål med henne är att ha KUL. Att ha henne livet ut och bli bästa vänner, bli VI. Sen får det bli som det blir. Vem vet, vi kanske vinner SM om några år, eller så busar vi bara runt i skogen. Vi kommer göra det vi båda tycker är kul, och vad som är bäst för henne. Men jag vet att hon skulle äga dressyrbanorna med sin utstråling och talang, för hon har verkligen det. Talang. Hon går i en perfekt form till och med när vi busar på ridbanan.

Och jag vet att vi lätt skulle kunna rida en L:a om vi får lära känna varandra och blir ett team. Kanske till och med högre. Men det får vi ta när det blir vår tur. Och när det blir får vi se. Kanske redan i höst, kanske om 10 år ;)

 

Idag var det mycket bättre väder - mindre blinningar. Så La fick jobba lite på banan. Jag är faktiskt nöjd! 

I början tramsade hon lite om att hon inte ville gå på ett speciellt ställe i skritten, men vi löste det bra. Resten av tiden gick det faktiskt väldigt bra. Jag travade och galopperade på en stor volt och skrittade på spåret. Jag travade också en del på spåret, med tempoökningar på långsidorna. Det gick bra, hon bjöd bra framåt och hängde inte i handen. Men hon är lite svagare i höger varv, vilket gör att hon inte är helt jämn i traven när man ökar tempot för mycket. Men det är ju sånt man får träna upp med tiden, och hon kan ju så klart inte vara helt pefekt utan träning. Även om hon inte är långt ifrån ;)

Jag är i alla fall väldigt nöjd med hur både jag och mamma löste de olika händelserna tillsammans med Lantana, idag var ett BRA pass!

La fick vila idag igen. Det är så jäkla mycket blinningar, myggor, flugor osv ute nu så det går inte att göra något alls. Så fort hästarna blir lite varma, vilket dom blir om dom jobbar, blir dom som magneter. Dom hade lixom knappt kunnat vara ute idag bara för att det va så mycket. 

Usch jag får alltid så dåligt samvete när vi låter henne vila för mycket.. Men vad ska man göra när det inte går? Det känns inte rättvist att tvinga henne ut på ridbanan bland alla tusentals blinningar. Dessutom känns det som att det bara skulle bli en onödig "konflikt" eftersom hon blir så irriterad. Och då får ingen av oss ut något positivt av det, tvärt om egentligen. Det är ju ingen idé att göra något om man inte får ut något av det, kvalitét är mycket bättre än kvantitet när det gäller hästar..

Jag läste i detta inlägget på ponnysanning.se att man kunde hälla rapsolja i hästens svans på sommaren. Det skulle hjälpa mot att hästarna kliar sej så mycket och det funkade faktiskt skitbra! Lantana har kliat sej väldigt mycket i svansen så den har blivit helt tovig och "avbruten" men efter att vi masserade in rapsolja i svansroten en gång slutade hon med det helt. Och det höll lite mer än en vecka, superbra! På Lazda testade vi t.ex. helosan och aloevera-spray, men inget av det funkade så bra som rapsoljan. Så testa det, ett fett bra tips, ha-ha ;)

 

Det tog mer än ett år från att Lazda var halt första gången till att vi fick reda på vad det egentligen var. Så mer än 350 dagar. Dagar av osäkerhet, ovetande. Hur går hon idag? Är hon öm någonstans? Haltar hon? Hur känns musklerna? Hur känns hon att rida? Kan vi rida idag? Går hon snett? 

 

Alltid den där rädslan. Känslan av att något är fel, men man vet inte vad. Att alltid alltid behöva känna efter, i varje steg hon tog. Varje dag. Kolla igenom henne noga, titta på henne noga. 

Göra allt detta, för att efter ett tag inse att hon är dålig igen och att vi måste börja om. Igen.

 

Jag har nästan glömt hur det va innan mardrömmen började. Hur det va att bara känna glädje i stallet. Våga RIDA, våga ha KUL utan att vara rädd att något ska vara fel. Bara ha kul tillsammans med sin häst och njuta av att få göra det man vill mest av allt. 

 

För det va ju så. Någon gång för länge länge sen känns det som. När jag va 11-13 år och levde min dröm. Jag hade en egen ponny. Vi hoppade, kämpade med dressyren, lekte och hade kul. Utan någon rädsla för något alls. Jag va bara en vanlig ponnyunge, med en alldeles för svår ponny. En ponny jag ändå älskade, för det spelade ingen roll. Hon va MIN och vi hade kul tillsammans. 

Jag kommer ihåg när en tjej i stallets ponny fick en senskada och hon och hennes mamma kämpade på. Jag tyckte så synd om dom men tänkte "Tur att vi har Lazda som är så bra. Hon har ju aldrig varit halt och något sånt kommer säkert aldrig hända oss.." Eller när vi va på studiebesök på djursjukhuset och såg en modell på ett spattben och jag tänkte "Usch vad hemskt. Stackars hästar som får spatt, tur att jag har Lazda.."

Inte visste jag att allt detta skulle hända Lazda. Och att hon dessutom skulle bli tvungen att springa ut på dom evigt gröna ängarna..

 

Det har skadat mej så galet mycket. Det går inte en dag utan att det är något jag ser och tänker "tänk om det är något fel på Lantana nu. Det där skavet är säkert en ink, hon kommer få inkar över hela kroppen. Hon ser lite spänd ut i nacken, tänk om hon får fång nu.." Under ett ridpass tänker jag varje sekund på hur hon travar, hur hon skrittar, hur hon galopperar, hur hon trampar ner osv. 

 

Om det är någon jag är avundsjuk på, är det den som aldrig har haft en skadad häst. Den som bara kan njuta utan några nojor och tvångstankar. Alla dom som kan hoppa utan att tänka "shit, nu går det för fort hästen kommer vricka sej." Alla som kan rida ett dressyrpass utan att tänka på om hästen möjligtvis går lite lite ojämnt i höger varv. 

 

Jag har nästan allt jag kan önska mej. Jag har en häst, en egen dator, en systemkamera, en iphone, fina kläder osv. Det är klart det finns grejer man hade velat ha, men tänker man efter har jag det SJUKT bra. Men det finns en sak jag vill ha. En sak jag skulle kunna ge bort nästan allt för. Och det är den känslan. Känslan av ren glädje. Den känslan som jag nog aldrig kommer kunna få tillbaka till 100%. Inte ens om jag skulle vinna 100 miljoner eller råna en bank. 

Jag och Lazda våren 2008. En liten skitunge och en busponny, precis som det ska vara. Simple as that.

Idag fick Lantana jobba på ett tag på ridbanan. Tömkörning, så klart. Hon tycker verkligen det är kul att jobba, och det gör det så sjukt kul att träna med henne! Idag travade och galopperade vi en del, mest på en stor volt men också lite trav på spåret. Det är lite svårt att hänga med i början när man ska trava på spåret, men det kommer med tiden. Man kan ju inte göra allt perfekt från början ;)

Jag tycker faktiskt att det gick väldigt bra. I början var hon ganska tjafsig i munnen. Hon gapade och drog upp och ner med huvudet hela tiden. Jag gissar att det är för att hon fortfarande är ung och kanske inte riktigt har hittat rätt stöd hela tiden och kanske inte accepterat bettet till 100%. Men efter att hon har fått galoppera lite blir det bättre direkt. Så när jag körde på slutet gick hon i en nästan perfekt form, jobbade bra med ryggen, va stilla i munnen och sökte själv ett lagom stöd i handen. Jag höll bara lätt i tömmarna och lät henne rulla på och man ser på henne hur SKÖNT hon tycker att det är!

Dessutom fick jag ju mej ett litet träningspass hehe ;) Det måste se rätt kul ut när jag springer runt flera meter bakom henne, 110% fokus och skriker "braaaa, duuuktig tjej, braaa gumman, duuuktig Lantana".. Tur att ingen ser oss ;)

Jag och Lantana en dag när vi hade lite miljöträning :)

Idag fick Lantana vila. Det är svårt nu på sommaren när det är så himla mycket blinningar/mygg/flugor. VI har faktiskt bromsar också, riktigt äckliga är dom.. 

Vi fixade i alla fall hennes svans som också va riktigt äcklig haha. Jag råkade nog ta lite för mycket pälsglans i den, oupsi.. ;)

Hästarna fick stå inne än stund på grynd av alla jobbiga blinningar och det tyckte dom nog var helt okej ;) Lantana stog mest och sov när vi va där, sötis ♥

Det gick sååå bra med Lantana idag! Åhh, det känns så himla bra nu när vi har kommit igång med tömkörningen, jag märker verkligen hur bra lilla Tana mår av det. 

Vi sätter tömmarna i de översta ringarna och kör utan inspäningar. Det behövs inte på henne, hon hittar en bra form själv och VILL rulla på och jobba bra. 

Vi började med att mamma gjorde lite eftersom hon är mer van vid det än jag är. Idag va ju lixom bara andra gången jag gjorde det. Det gick i alla fall jätte bra. Det enda som va lite sådär va att hon kröp ihop och gick själv ganska mycket bakom lod i höger galopp. Men skillnaden här är att hon själv valde det, vi hade lösa tömmar och jobbade för att hon skulle öppna upp sej mer. Men eftersom hon själv valde det är det bäst att låta henne ta tid på sej och bygga upp lite mer styrka, för att orka bära upp sej i en rätt form.

 

Sen va det min tur och det gick faktiskt skitbra! Det är lite ovant, men man kommer lätt in i det. Hon är så himla lätt och rolig att jobba med, det är lixom inga som helst problem. Det gick verkligen grymt bra och hon jobbade perfekt på slutet, i både skritt trav och galopp. Fina prinsessan ♥

Tjenare! ;)

Idag red jag ut på Lantana för första gången i detta stallet. Eller, mamma hade henne i kapsonen. Men det va första gången jag satt på. Vi gick rundan ner till gården med ridhus och större stall, som vi har gått några gånger innan. Men då har vi bara gått med henne utan någon på. Det gick jätte bra, hon tyckte det va lite jobbigt med blinningattacken som kom vid ett ställe. Annars gick det super bra! Hon börjar verkligen lugna ner sej nu, är som en helt annan häst mot vad hon va i början. Dessutom är hon otroligt lugn, självsäker och cool i sin personlighet, hon tar det lugnt och chillar på livet lixom ;) Så det va kul, det va längesen jag red ut.. 

Åh, vet inte vad det är men jag bara älskar denna bilden! Fina fina häst ♥

 

 

 

 

 

Ridpasset i torsdags var verkligen skitbra! Åhh. hade verlkigen längtat efter att få jobba lite med henne. Även om det bara va lite så räcker det för mej. Bara jag får göra lite är jag nöjd, har verkligen fått lära mej det. Att kunna inse hur bra man har det och va glad för det man kan göra.

Vi började med att mamma gjorde lite "framåt neråt" och lite annat akademiskt jobb. Det är verkligen super svårt att förklara vad det är, men jag ska försöka någon gång, lovar! Lantana va döööööd och gick typ i sömnen. Så vi la ner det och jag fick sitta upp i stället.

 

Så jag gjorde det och mamma gick bredvid som vanligt. Anledningen till det är att hon har ett långt grimskaft till kapsonen, som gör att hon lär sej att gå i en bra och avslappnad form utan att jag ska behöva fixa och trixa med munnen. Så jag sitter bara med ett mjukt stöd och förljer med. Bara så att hon känner att hon inte behöver göra allt jobb själv - det är ju inte så lätt för en unghäst att bära upp sej helt själv. 

Så klart ska hon inte hänga i min hand och det gör hon absolut inte. Men bara så att hon känner att hon har ett stöd. 

Jag rider då med en ganska hög och bred hand. Dels för att hjälpa till att rama in, dels för att inte bettet ska pressas mot tungan och käken utan ta i mungiporna i stället. Och så tänker jag bara att jag ska va som en stadig ram för henne. Inte sitta emot, trycka på, vara stel och stark - utan bara finnas som ett stöd och visa henne lite mjukt och lugnt hur hon ska gå och att hon kan samarbeta med mej. 

 

Och allt gick skitbra! Vi travade lite och jag kände verkligen den där goa känslan när det släpper och man verkligen får den där kontakten. Jag kände hur skönt hon tyckte det va att få jobba i en bra form, med mitt stöd. Åhh, det gick verkligen så himla bra! Jag hade faktiskt nästan glömt hur kul det va att rida och hur den där känslan va. Men åhh, kände nu att jag har saknad den känslan så galet mycket!

Igår fick Lantana sina fossingar fixade av vår grymma hovslagare. Hovarna blir verkligen så himla fina när hon har varit där! När vi va på Helsingborgs djursjukhus berömde dom Lazdas hovar, hur fint skodda dom va. 

Jag vet inte om jag har berättat att vi har haft problem att sko Lantana? Första gången gick det inte alls faktiskt, hon "stegrade" och totalvägrade. Men nu har vi övat en del på det och nu går det i alla fall att verka. Så hon får gå barfota nu i alla fall över sommaren. Det är inga problem för henne eftersom hon har ganska bra kvalité på hovarna.

Antagligen gick det som det gick första gången på grund av att hon va lite stressad och orolig över att hon nyss hade flyttat. Och nu när hon känner sej hemma och verkligen trivs går det mycket bättre, så det kommer säkert lösa sej med tiden!