Idag kändes det INTE bra med Lantana.. 

Hon va inte på humör och började testa mamma, som skulle börja. Hon stannade och ville inte gå framåt på ett speciellt ställe. Hon skulle inte inte INTE gå där. Jag fick leda henne förbi några gånger och då gick det. Men så fort hon va ute på lång töm och skulle gå förbi själv tog det stopp. Så efter att ha gjort ett okej avslut på själva tömkörningen för idag testade vi att släppa henne lös på banan och bara leka, utan krav. Men det ville hon inte heller.

Tillslut fick mamma göra lite akademiskt och efter ett tag blev det riktigt bra. 

Grejen är att jag blir så jäkla rädd när sånt här händer. Inte rädd för henne eller nåt sånt utan rädd för att hon ska vara skadad. Allt kommer tillbaka och snurrar runt i mitt huvud. Tankarna börjar dra iväg på alla sorters olika skador en häst kan få. Alla känslor drar förbi och jag känner bara nej nej nej, inte igen. Det är konstigt så himla många olika skador jag kan övertyga mej själv till 100% att hon har. Jag tänker "nu är det kört igen. Hon kommer va skadad och vi kommer få avliva henne också. Allt börjar igen.." 

Men andra som ser samma saker vet ju att det absolut inte är någon fara. Det som hände idag sitter i hennes huvud, hon testar oss. Och det är ju helt normalt. Det är bara jag som målar upp massa hemska händelser i mitt eget huvud. Ååhh, jag hatar när jag håller på såhär..