Hovslagare och ryggont.
Som en tick-tickande bomb.
Bilder från i förrgår när vi galopptränade i backen.
Dagens träning för Lantana bestod av sammanlagt 40 minuter trav/jogging runt fältet vi brukar galoppträna på. Hon behöver få variera sig lite och bara rulla på ibland också. Jag tror verkligen på det där med variation, det är viktigt att inte få chansen att tröttna på något. Lantana tyckte hur som helst att det var VÄLDIGT roligt. Hon var extremt framåt och blev faktiskt stark. Det är inte så att hon inte alls lyssnar, jag har kontroll, men hon hade samtidigt väldigt mycket koll på precis allt som händer runt omkring oss. Kontrollerat kaos. Hon verkade aldrig kunna tröttna, i alla fall inte i huvudet. Hon stressade upp sig själv, och trots att jag hela tiden lugnade henne var hon lite spänd under stora delar av passet. Då tänker jag alltid att att bara vara lugn, tydlig, bestämd och göra så små och lugna hjälper som möjligt är bäst. Använda rösten mycket, med ett lugnande tonläge. Jag tycker inte att man ska hålla på och krångla med massa onödiga hjälper - så lite som möjligt är enligt mig alltid bäst. Men även om hon krånglade lite är jag nöjd med passet, det är en stor vinst att kunna rida henne på det sättet över huvud taget. Jag är dock inte nöjd med att hon stegrade två gånger, det är verkligen inte något jag vill att hon ska fortsätta med.
2 steg från paradise.
Här vill jag vara. Nu.
När hästen blir för tjock.
Lantana är FÖR tjock. Väldigt mycket för tjock. Hon är extremt bukig, det ser faktiskt ut som om hon skulle kunna föla vilken dag som helst. Om hon hade varit dräktig då. Vi kämpar som fasen för att få henne att gå ner i vikt, jag menar det är ju självklart. Hon får 5,5 kg hö/hösilage om dagen, 0.5 kg halm i nät för att inte tugga sönder boxen då hon är extremt "matsugen" hela tiden. Hon går ute på nätterna i en normalstor/liten hade med lagom bete. Vi rider 6 gånger i veckan, de allra flesta dagarna ca 1 timme och så att hon blir riktigt svettig. Varannan dag är det galoppträning i backe på fältet, resten av dagarna varierad ridning. Vi skuttar även över små minihinder en gång i veckan (hon är ju aldrig hoppad tidigare). Dessutom är det först nu vi har kunnat börja rida någorlunda normalt eftersom hon är under igångsättning.
För ett par veckor sedan tyckte vi ändå att det började gå åt rätt håll. Hon hade fått upp magen en aning och hon kändes inte riktigt lika fet. Men nu, på bara ett par dagar, är hon större än någonsin. Jag skulle nog inte säga att hon är just fetare än vanligt, men hon är helt sjukt bukig. Det är till och med så att jag knappt kan rida längre för att sadeln åker fram så otroligt mycket pga hennes stora mage.
Och jag börjar faktiskt få lite smått panik över detta, då vi verkligen har försökt med allt vi kan. Nästa steg är ju typ munkorg.. Idag ska vi testa en svängd sadelgjord, för att se om vi kan undvika att sadeln åker fram. Funkar det blir det ännu hårdare träning (självklart med hänsyn till att hon sätts igång), eventuellt att hon får skippa halmen och äta all mat i nät, och i värsta fall får vi köpa en munkorg.
Här ser ni hur mycket sadeln åker fram. Sadeln är självklart utpassad hos sadelutprovare, och även kollad så sent som igår av en kunnig tjej som jobbar hos en sadelutprovare. Den passar, så länge den inte åker fram pga att magen skjuter fram den.
Godmorgon.
Nu ska jag iväg och spela tennis, ha en bra dag!
Här kommer lyckan.
Att galoppera, läs studsa, i backen är ju faktiskt precis så roligt som det ser ut på bilderna. Speciellt en fin sommarkväll i solnedgången. Och trots en enorm halmmage och en sadel som inte passar och glider fram (vilket dock ger mig sjuk ångest, mer om det senare.)
Att se möjligheterna och inte begränsningarna.
Från och med 2015 har ponnyekipage möjlighet att tävla tillsammans fram tills ryttaren är 20 år gammal, förutsatt att ekipaget är proportionerligt. Det kommer finnas två kategorier, en för åldrarna 8 (från och med 2017) till 16 och en för ryttare mellan 17 och 20.
ÄNTLIGEN säger jag! Enligt mig är de nya reglerna hur bra som helst, jag är helt säker på att det bara kommer lyfta vår sport. Många är oroliga för att intresset för att rida som junior (vilket jag för övrigt tycker är lite överskattat. Det är jättebra att rida som junior, men samtidigt är det bra att få rutin i större samanhang som ponnyryttare innan man går upp till allvaret som storhästryttare.) kommer minska och att problemet med oproportionerliga ekipage kommer öka. Jag tror precis tvärt om på båda punkterna.
Alla i vår sport vill inte bli bäst. Alla har inte heller råd att bli bäst. Vi har alla våra olika mål, och det är viktigt att uppmuntra alla - inte bara en liten del av alla tusen hästvänner i vårt lilla land. Vill man satsa på en seriös och långvarig elitkarriär vet man när det är dags att gå vidare till storhäst. Ingen med både talangen, viljan och ekonomin stannar kvar på ponny "bara för att". Åldersgränsen på ponny internationellt är 16 år, och eftersom vi nu får en, vad ska man kalla det, "delåldersgräns" tror jag att många faktiskt kommer gå upp till storhäst när de får lämna den första kategorin. Det blir en naturlig vändpunkt för de som vill följa den internationella banan. Och de som inte satsar på att bli bäst, de som vill ha kvar sin ponny så länge som möjligt och fortfarande kunna tävla på lika villkor, de som är små och passar bäst på ponny, och de som helt enkelt inte har råd att/ vill köpa en ny häst bara för att man har levt ett visst antal år - de kan nu få fortsätta tillsammans med sina tävlingskompisar ett par år till.
... Förutsatt att ekipaget är proportionerligt. Det här är en väldigt viktig detalj i de nya reglerna. Jag tror alltså att problemet med för stora ponnyryttare kommer minska, just för att frågan får större fokus. Det kommer bli diskussioner. Ponnymammor kommer bli förbannade på överdomare och många kommer bli sårade och kränkta. Men är det inte så redan? Och framför allt, ponnyn ska inte bära en för stor ryttare. Så enkelt är det faktiskt, är man för stor så är man. Och även om det gör ont att höra så är det fakta. Man blir, för det mesta, för stor för sin ponny. Förr eller senare. Så jag tycker egentligen inte att frågan om ifall det är okej att bedöma ekipage utifrån hur stor ryttaren är är relevant över huvud taget. Dock tror jag definitivt att en regel som den här behöver väldigt tydliga riktlinjer. När är man för stor? Får man vara lång men tunn? Får man vara tung men kort? Det är något som behöver tänkas igenom väldigt noga innan man inför en såpass vag regel.
Framför allt tror jag att hästfolkets inställning till våra regler är det viktigaste av allt i den här frågan, och i alla frågor gällande vår sport. De nya reglerna är en stor möjlighet för alla. Både stora, små, långa, korta, rika, mindre rika, satsande, hobbyryttare, hästar och ryttare. Se det som en chans till större lycka för en större mängd hästvänner. Ponnyer kommer få stanna längre hos sina ryttare, ekipage kommer bli mer sammansvetsade, stressen på att gå upp i kategorierna kommer minska. Mångfald är viktigt i alla världens frågor, så även i i ridsportens!
Jag och min älskade Lazda, som jag utan tvekan skulle tävlat så länge som möjligt förutsatt att vi fortsatt vara proportionerliga. Om hon bara hade fått vara frisk. Nu galopperar hon på de evigt gröna ängarna, och jag saknar henne något enormt. Det är baksidan av vårt intresse. Det är dyrt, inte bara i pengar utan inte minst i känslor.
Insta.
Falkenberg är rätt fint ändå - Utomhusbio en fin sommarkväll med los amigos - En underbar dag på stranden med en underbar vän. Brände mig inte alls. - Ett barbackapass på fältet med min stjärna. Det ska nog bli något av oss också någon gång. - Backen i Falsterbo. Ingen match för mig och Lantana, det lutar ju bara lite liksom, inga problem.. - Jag och min syster i favvostaden Göteborg.
@eliingb
@eliingb
Run baby, run.
Falsterbooo
Du är det finaste jag vet.
Denna lilla bruna häst äger en väldigt väldigt stor del av mitt hjärta.
5/7-14, min fina lillasysters konfa.
Change of plans.
Det blev ett tömkörningspass i stället för bommar i ridhuset igår, vilket gick toppen! Men idag trotsade vi vädret och gav oss ut på fältet, bredvid de enormt farliga korna. Det hade ju regnat hela dagen så det blev bara skritt och trav, vill inte riskera något med galopp. Men det gick hur som helst väldigt bra, trots de livsfarliga kossorna bredvid ;)
Dance dance dance.
Foto: Elin G. Bergman.
Ibland har man tur. Ibland har man otur.
Okej, så jag tänkte att det kanske kunde vara bra med en liten update om Lantanas skada. För de flesta vet nog inte vad det var för fel med henne. Så, let's start with the beginning.
Det dröjde inte länge efter att vi flyttat, augusti 2013, till det stallet vi stod i tidigare förrän Lantana fick sin första skada. Lymfangit i höger bak. Ni vet, elefantben och feber. Lymfangit tror jag hon hade ett par gånger, och vid ett av tillfällena såg det ganska illa ut och hon fick en bula på samma ben, höger bak. Hon visade ingen hälta och det troddes vara vätska i senskidan. Ingen fara alltså. Men så fick hon ju fästingsjukdomen, och fick massa medicin och sattes sen igång väldigt försiktigt under hösten. Dagarna innan jullovet vaccinerades hon och vi fick samtidigt klartecken om att vi kunde börja träna och rida som vanligt, äntligen.
Trodde vi.
Två dagar senare, samma dag jullovet började, var hon svullen i benet igen. Och hade feber. Vi trodde ju att det var vaccinet, men så visade det sig att det inte var. Febern steg och steg. Och steg. Och steg. Hon fick medicin efter medicin och veterinären var stammis i stallet. Som högst hade hon runt 42-43 i temp har jag för mig. På julafton hittades hon liggande helt utslagen med öppen mun, bara någon timme efter att vi varit där och kollat till henne. Som vi gjorde fem gånger om dagen. Hon kom i alla fall upp, men en timme efter det kom vi tillbaka och hittade henne näst intill livlös. Vi fick knappt upp henne, och det pratades om att spendera julafton på Helsingbords djurklinik. Men veterinären kom ut och gav dropp, och sakta sjönk febern. Haltade enormt mycket gjorde hon ju, men hon var vid liv. Hon fick ännu mer mediciner, och ett par dagar senare hittade vi ett litet litet sår på benet. Det lilla såret började sedan växa och växa. Och växa. Och växa.
Efter nyår visade röntgenbilderna på griffelbensfraktur (= bulan på benet). Operation bokades och efter 4 timmars lastning åkte hon in för operation. En operation som gick väldigt bra, frakturen var i princip läkt och skulle inte lämna några skador. Såret försökte sys ihop, men sprack senare upp - därav den otroligt långa läketiden. Sen stannade hon på djursjukhuset i en vecka, och efter det väntade nästan 3 månader boxvila, så småningom med promenader.
Sen flyttade vi till vårt nuvarande stall. Där fick hon gå i paddock och sen ut i hage för första gången på 4 månader. 3 Maj skrittade jag henne för första gången på 4,5 månader, och sedan dess har vi sakta börjat sätta igång henne. Idag är "bulan" kvar, benet är fortfarande svullet till och från och hon har ett synligt ärr på insidan av benet. Men vi rider ca 1h om dagen i alla gångarter, och hon visar ingen hälta/ inga tecken på skada. Det är dock ett tufft jobb att stärka upp henne igen.
Men jag är bara så otroligt tacksam över att hon överlevde. Och sen att frakturen satt där den satt, hade den suttit på ett annat sätt (som det är vanlgit att griffelbensfrakturer gör) hade hon t.ex. aldrig kunnat hoppa. Som det är nu ska hon inte få några men alls.
