Framtiden. För vissa skriker det möjlighet, men för mig skriker det bara beslut, beslut, ångest, beslut och ännu mer beslut. Många räknar ner dagarna till studenten och har redan planerat hela studentveckan, men jag känner bara att: nej. NEJ. För mig känns det inte som att man springer ut till friheten, för mig känns det som att springa ut i ett stort jäkla svart hål där man helt ensam ska försöka hitta hem. VAD SKA MAN GÖRA?!

 

Det enda jag vet är att jag inte vill bli tjejen som flyttar 500 meter hemifrån och jobbar på gekås resten av livet. Inte för att det är något fel med det, men det är verkligen det sista jag vill med mitt liv. Jag vet också att jag aldrig mer vill bo i en småstad. Aldrig. Om jag skulle få några barn någon gång ska de inte behöva växa upp i en liten stad, no way. I en liten stad känner alla alla. Eller ner förresten, alla känner till alla, alla vet vilka alla är och har hört både det ena och det andra som oftast inte stämmer någonstans. Och det kanske funkar om man är precis som mallen, idealet, säger att man ska vara. Om man tillhör de äkta småstadsborna vars familjer bott på samma ställe i århundraden. Men oftast är det ju inte så. 

 

Så den lilla hålan Falkenberg vill jag lämna, gärna så fort som möjligt. MEN, så var det ju det där med hästarna.. Lantana är mitt hjärta, och om hon nu blir frisk vill jag ju aldrig någonsin lämna henne. Och hon är ju här. I den lilla hålan Falkenberg. Vilket betyder att jag bara har ett och ett halvt år kvar med henne. Vilket betyder typ dödsångest för mig. 

 

Alltså, förstår ni mitt problem eller?! Jag vill och måste plugga vidare till något någonstans, och jag ska definitivt flytta härifrån. Men samtidigt vill jag göra det jag brinner för, och det är Lantana och ridningen. Detta problemet har varit ett stort problem för mig hur länge som helst, och jag har ingen aning om hur jag ska lösa det. Och tiden går ju inte direkt att pausa. Åh alla dessa val man måste göra! Vet man vad man vill är det ju grymt, men har man som jag ingen aning om vad man vill byggs söndagsångesten på till ren dödsångest.