Jag har haft paus från bloggen nu några dagar. Det har självklart varit väldigt jobbigt men jobbigast är definitivt dagen innan. Det går inte att beskriva för någon som inte själv har varit med om exakt samma sak hur det är. Hemskt är det. Att säga hejdå för sista gången, titta sin bästa vän i ögonen och tänka att man aldrig mer kommer träffas är... Hemskt.

Just nu är jag självklart väldigt ledsen men samtidigt lite lättad av att det är över. Jag saknar henne något sjukt mycket men det är väldigt skönt att slippa känna stressen och pressen av att man måste ta vara på tiden.

Dagarna går lååååååångsamt fram. Jag har så långtråkigt. Ingenting att se fram emot. Jag sitter bara hemma och låter tiden gå. Man blir latare och latare och det suger verkligen. Ett liv utan Lazda är som ett liv utan riktig glädje, förhoppningsvis kan vi hitta en ny häst som kan ge ungefär samma känsla. Men ingen kommer någonsin komma upp i Lazdas nivå. Aldrig.