Ibland har man tur. Ibland har man otur.
Okej, så jag tänkte att det kanske kunde vara bra med en liten update om Lantanas skada. För de flesta vet nog inte vad det var för fel med henne. Så, let's start with the beginning.
Det dröjde inte länge efter att vi flyttat, augusti 2013, till det stallet vi stod i tidigare förrän Lantana fick sin första skada. Lymfangit i höger bak. Ni vet, elefantben och feber. Lymfangit tror jag hon hade ett par gånger, och vid ett av tillfällena såg det ganska illa ut och hon fick en bula på samma ben, höger bak. Hon visade ingen hälta och det troddes vara vätska i senskidan. Ingen fara alltså. Men så fick hon ju fästingsjukdomen, och fick massa medicin och sattes sen igång väldigt försiktigt under hösten. Dagarna innan jullovet vaccinerades hon och vi fick samtidigt klartecken om att vi kunde börja träna och rida som vanligt, äntligen.
Trodde vi.
Två dagar senare, samma dag jullovet började, var hon svullen i benet igen. Och hade feber. Vi trodde ju att det var vaccinet, men så visade det sig att det inte var. Febern steg och steg. Och steg. Och steg. Hon fick medicin efter medicin och veterinären var stammis i stallet. Som högst hade hon runt 42-43 i temp har jag för mig. På julafton hittades hon liggande helt utslagen med öppen mun, bara någon timme efter att vi varit där och kollat till henne. Som vi gjorde fem gånger om dagen. Hon kom i alla fall upp, men en timme efter det kom vi tillbaka och hittade henne näst intill livlös. Vi fick knappt upp henne, och det pratades om att spendera julafton på Helsingbords djurklinik. Men veterinären kom ut och gav dropp, och sakta sjönk febern. Haltade enormt mycket gjorde hon ju, men hon var vid liv. Hon fick ännu mer mediciner, och ett par dagar senare hittade vi ett litet litet sår på benet. Det lilla såret började sedan växa och växa. Och växa. Och växa.
Efter nyår visade röntgenbilderna på griffelbensfraktur (= bulan på benet). Operation bokades och efter 4 timmars lastning åkte hon in för operation. En operation som gick väldigt bra, frakturen var i princip läkt och skulle inte lämna några skador. Såret försökte sys ihop, men sprack senare upp - därav den otroligt långa läketiden. Sen stannade hon på djursjukhuset i en vecka, och efter det väntade nästan 3 månader boxvila, så småningom med promenader.
Sen flyttade vi till vårt nuvarande stall. Där fick hon gå i paddock och sen ut i hage för första gången på 4 månader. 3 Maj skrittade jag henne för första gången på 4,5 månader, och sedan dess har vi sakta börjat sätta igång henne. Idag är "bulan" kvar, benet är fortfarande svullet till och från och hon har ett synligt ärr på insidan av benet. Men vi rider ca 1h om dagen i alla gångarter, och hon visar ingen hälta/ inga tecken på skada. Det är dock ett tufft jobb att stärka upp henne igen.
Men jag är bara så otroligt tacksam över att hon överlevde. Och sen att frakturen satt där den satt, hade den suttit på ett annat sätt (som det är vanlgit att griffelbensfrakturer gör) hade hon t.ex. aldrig kunnat hoppa. Som det är nu ska hon inte få några men alls.
Kommentarer
Trackback
