Hej på er! Hoppas allt är bra med er, med mig är det bra i alla fall. Med Lantana är det sådär.. Operationen gick bra, frakturen läker fint själv och är bra, de hittade inga lösa benbitar och de kunde fixa det äckliga böldsåret relativt bra. Det sprack upp, men det var ändå okej. Så det är ju bra. Det gick bra att hämta hem henne också, hon fick lugnande direkt och så lastade ett par djurskötare på henne inifrån stallet, det tog bara typ fem minuter.

 

Jag vet inte om jag berättade hur det gick att lasta henne när vi skulle det? Tror inte att jag gjorde det va? I alla fall, det tog 4 timmar. Hon var inne ett par gånger, när vi inte pressade henne något, men så fort hon märkte att vi skulle försöka stänga kastade hon sig ut. En väldigt hästvan tjej i stallet, som jobbar på stuteri, jämförde henne med en okuvad hingst med för mycket testosteron.. Hon reste sig, kastade sig och var bara rent ur sagt FÖRJÄVLIG. Så till slut fick ett par djurskötare komma dit och ge henne lugnande, och när det knappt hjälpte fick de piska in henne med kvastar och spön då vi var tvugna att få in henne till operationen då.. Så det gick ju mindre bra, kan man väl lugnt säga. 

 

Men nu är hon i alla fall hemma igen, och ska ha boxvila utan någon motion alls i två veckor. Sen är det boxvila + 30 minuter promenad i två veckor, sen boxvila och uppsuttet 30 minuter skritt två veckor, sen sjukhage med skritt och lättare travarbete två veckor tror jag, och sen mer och mer igångsättning. Om jag kommer ihåg rätt. Men det där med boxvila är inte riktigt hennes grej då hon får panik när hon är ensam i stallet. Så hon går där, runt runt runt. Vilket inte alls är bra då hon ska vara så stilla som möjligt för att såret ska läka.. Igår hade hon även skrapat upp en stort skrapsår i ansiktet eftersom hon slänger med huvudet heela tiden, kastar sig, och ja helt enkelt är galen. 

 

Så hon är inte så glad direkt, vilket är väldigt tråkigt. Hon blir ju väldigt sur, så klart. Hon är också väääldigt trött på alla mediciner och har börjat sura lite när jag bortstar henne. Sen skrapar hon ju sönder sina hovar, så vi måste tejpa hur mycket silvertejp som helst flera gånger om dagen eftersom hon inte har några skor. (Man får inte ha broddar i vårt stall och det blir ju extremt halt om man har skor utan broddar)

 

Som tur är är det 3 snälla hjälpsamma personer i vårt stall som låter sina hästar vara inne med Lantana några av dagarna. Jag är så så så tacksam för det, och för mig är det självklart att ställa upp för sina stallkompisar när det behövs! Men de hästarna kan ju inte vara inne hela tiden så klart, och de andra vill inte ställa upp och ha sina hästar inne alls så de här dagarna har varit väldigt jobbiga. För både mig och Lantana. 

 

Framtiden. För vissa skriker det möjlighet, men för mig skriker det bara beslut, beslut, ångest, beslut och ännu mer beslut. Många räknar ner dagarna till studenten och har redan planerat hela studentveckan, men jag känner bara att: nej. NEJ. För mig känns det inte som att man springer ut till friheten, för mig känns det som att springa ut i ett stort jäkla svart hål där man helt ensam ska försöka hitta hem. VAD SKA MAN GÖRA?!

 

Det enda jag vet är att jag inte vill bli tjejen som flyttar 500 meter hemifrån och jobbar på gekås resten av livet. Inte för att det är något fel med det, men det är verkligen det sista jag vill med mitt liv. Jag vet också att jag aldrig mer vill bo i en småstad. Aldrig. Om jag skulle få några barn någon gång ska de inte behöva växa upp i en liten stad, no way. I en liten stad känner alla alla. Eller ner förresten, alla känner till alla, alla vet vilka alla är och har hört både det ena och det andra som oftast inte stämmer någonstans. Och det kanske funkar om man är precis som mallen, idealet, säger att man ska vara. Om man tillhör de äkta småstadsborna vars familjer bott på samma ställe i århundraden. Men oftast är det ju inte så. 

 

Så den lilla hålan Falkenberg vill jag lämna, gärna så fort som möjligt. MEN, så var det ju det där med hästarna.. Lantana är mitt hjärta, och om hon nu blir frisk vill jag ju aldrig någonsin lämna henne. Och hon är ju här. I den lilla hålan Falkenberg. Vilket betyder att jag bara har ett och ett halvt år kvar med henne. Vilket betyder typ dödsångest för mig. 

 

Alltså, förstår ni mitt problem eller?! Jag vill och måste plugga vidare till något någonstans, och jag ska definitivt flytta härifrån. Men samtidigt vill jag göra det jag brinner för, och det är Lantana och ridningen. Detta problemet har varit ett stort problem för mig hur länge som helst, och jag har ingen aning om hur jag ska lösa det. Och tiden går ju inte direkt att pausa. Åh alla dessa val man måste göra! Vet man vad man vill är det ju grymt, men har man som jag ingen aning om vad man vill byggs söndagsångesten på till ren dödsångest. 

Som jag skrev i mitt senaste inlägg var Lantana väldigt nära döden på julafton. Så jag tänkte förklara så mycket jag kan, även om jag själv inte vet så mycket i nuläget. 

 

Onsdagen innan jul vaccinerades Lantana som vanligt, som man gör varje år. Dagen efter hade hon lite feber, inget konstigt med det. Men på fredagen hade hon högre feber och hennes bakben hon haft problem med tidigare hade svullnat upp. Lymfangit, igen. Hon fick då smärtstillande och febernedsättande. Men dagen efter gick febern upp, benet var mer svullet och hon bara stod och hängde i hagen. Så då fick hon även penicillin. 

 

På måndagen gick febern upp ännu mer, hon hade som högst ca 41.5 grader (37-38 är ju normaltemp). Så då fick hon smärtstillande/febernedsättande, penicillin och även antibiotika tror jag och på kvällen gick det i alla fall ner till 40. 

 

På julafton var hon inne, och vi åkte dit på morgonen för att gå lite med henne. Hon verkade ganska okej, men hade lite feber och var väldigt halt. Vi åkte i alla fall hem och skulle komma tillbaka ett par timmar senare och gå igen. Men ca 1 timme efter att vi hade åkt hittade en i stallet henne liggandes helt utslagen i boxen. Med hjälp fick hon till slut upp henne och gick med henne innan hon lindade benen med backontrack och såg att hon mådde bättre. Hade hon inte gjort det hade Lantana troligtvis inte levt idag och jag är verkligen evigt tacksam för hennes hjälp. 

 

Vi kom dit max en timme senare och hittar henne liggandes helt stel och usträckt, med öppen blek mun och rullande ögon. Även då var hon svår att få upp, och först ville vår veterinär skicka oss till Helsingborgs djursjukhus. Men han kom ändå ut och gav henne dropp, en till antibiotika och smärtstillande/febernedsättande. Så där stod vi med veterinären, mitt på julafton, och väntade på att droppet skulle rinna ner och hoppades på att hon skulle överleva. Och det gjorde hon. Hon fick även penicillin och en till medicin senare på dagen och blev mycket mycket bättre. 

 

Sedan dess har vi varit där 3-5 gånger om dagen och promenerat 30 minuter i ridhuset varje gång. I måndags fick hon komma ut i sjukhage och på fredagen efter jul fick hon sista medicinerna. Hon har ett väldigt VÄLDIGT äckligt sår på det svullna benet, och det är ju därför hon fick lymfangiten. Men varför hon blev så otroligt sjuk vet vi inte, och därför ska hon undersökas mer nu efter nyår för att se om hon har någon annan skada i det benet som förhindrar cirkulationen i det benet.  I morgon kommer veterinären igen och ska titta på såret, så vi får se vad han säger då och hur vi ska gå vidare. 

 

Så mitt lov har inte direkt blivit som jag hoppades. Såret måste hållas rent och vi måste hålla koll så att hon inte blir sämre igen. Jag hade verkligen behövt vila ut, men någon vila har det ju inte direkt blivit. Jag är ju dock SÅ glad att hon ens överlevde, det var min finaste julklapp i år..