Detta är SÅ typiskt Lazda. Full fart, arab-näsborrarna, öronen rakt fram och dom andra hästarna bara eeh whaaat? Ni ska se alla failbilder jag har när hon springer det snabbast hon kan (galopp fast typ... jämfotahopp?).

Min bästa sommar var lätt 2009. Det var sommaren vi flyttade Lazda till det stallet vi hade nu. Jag och Lazda var ute på massa clearrounder, Lazda var frisk och allt var perfekt. Om man kunde resa tillbaka i tiden hade jag åkt tillbaks dit. Jag kommer speciellt ihåg en hoppträning. Det var jätte varmt men hur kul som helst - det var i början efter att jag och Lazda hade börjat komma överens om hur snabbt det skulle gå ;) Ett av fotona från den träningen har jag i mitt rum på en hylla med saker till minne av Lazda.

Tänk vad snabbt allt kan ändras. Sommaren efter var hon skadad. Och sommaren efter det var hennes sista. Man vet aldrig vad som kommer hända om några år, månader eller bara några dagar. Hade jag vetat det hade jag tagit vara mer på den tiden DEN sommaren. Den bästa i mitt liv.

Jag saknar dej ♥

Idag är det den 9:e december. Det har gått 4 år sen vi var och provred vår sagohäst första gången. Jag var elva år gammal och skulle få min första "egna" ponny (hon var ju inte helt min egen, hela familjen hade henne tillsammans men det var mest jag som red henne). Provridningen gick som den gick. Jag var elva år och kunde inte mycket, Lazda var elva år och kunde inte heller mycket. Egentligen inget alls.

Annandag jul 2007 hämtade vi hem henne. Hon var GALEN. Men vi fick världens bästa början och en jätte bra kontakt.

Resten av vår resa har ni hört tusen gånger. Men trots allt slit, alla tårar och all skit vi har varit med om har det ändå varit den bästa tiden i mitt liv eftersom att jag fick dela den med just henne. Hon har lärt mej ALLT jag kan. Om man ska kalla någon häst läromästare är det hon. Utan tvekan. Utan henne hade jag inte varit den Elin jag är idag. Tack Lazda ♥

En utav de sista bilderna på mej och Lazda.

Det är sjukt vad det blåser nu. Lite kul att stormen heter Berit, min mormor heter Berit.

Jag kollade på livesändningen från globen igår. Såg ni Lorenso eller vad han hette? Tänk att kunna göra så! Helt galet vilken kontakt han hade med sina hästar.

När vi köpte Lazda följde det inte med någon sadel och hon var jätte svår att hitta sadel till. Så de första månaderna hade vi inte någon sadel. Den första veckan gjorde vi bara "ledövningar" som vi kallar det. Vi gick runt med grimma, grimskaft och en "pekpinne" i ridhuset och gjorde olika övningar. Rygga, skänkelvikning (som hon inte kunde först) stanna, övergångar osv. Sen gjorde vi ibland samma sak fast jag satt barbacka på ryggen och mamma ledde.

När vi hade haft henne ett tag lärde jag henne att smyga. Hon tyckte att det var jätte roligt! Varje gång jag sa "lazda ska vi smyga?", böjde mej ner och gick sakta bredvid henne tog hon jätte långsamma steg och satte ner hovarna superförsiktigt. Gulligt!

Igår var det en vecka sen Lazda fick somna in. Det känns verkligen konstigt att inte behöva åka till stallet varje dag. Jag har så mycket tid över. Men det är inte alls bra för då skjuter jag bara upp allt och tänker att "men jag har ju så mycket tid, jag kan göra det sen".

Det känns verkligen inte som att det bara har gått en vecka, varje dag känns som en evighet. Jag är verkligen inte en sån person som gillar att ha det såhär hela tiden. Jag skulle aldrig klara att ha såhär mycket tid över varje dag en längre tid. Jag hoppas verkligen att vi hittar en häst snart. Det borde vi göra, vi har ju letat i ett halvår nu...

Nu måste jag fortsätta med läxorna. Eller ja, börja med dem. Vi har faktiskt ganska mycket nu innan jul eftersom att betygen ska vara satta ganska långt innan jullovet. Men men, det är bara att jobba på.

Jag har haft paus från bloggen nu några dagar. Det har självklart varit väldigt jobbigt men jobbigast är definitivt dagen innan. Det går inte att beskriva för någon som inte själv har varit med om exakt samma sak hur det är. Hemskt är det. Att säga hejdå för sista gången, titta sin bästa vän i ögonen och tänka att man aldrig mer kommer träffas är... Hemskt.

Just nu är jag självklart väldigt ledsen men samtidigt lite lättad av att det är över. Jag saknar henne något sjukt mycket men det är väldigt skönt att slippa känna stressen och pressen av att man måste ta vara på tiden.

Dagarna går lååååååångsamt fram. Jag har så långtråkigt. Ingenting att se fram emot. Jag sitter bara hemma och låter tiden gå. Man blir latare och latare och det suger verkligen. Ett liv utan Lazda är som ett liv utan riktig glädje, förhoppningsvis kan vi hitta en ny häst som kan ge ungefär samma känsla. Men ingen kommer någonsin komma upp i Lazdas nivå. Aldrig.

När jag skulle ta in henne från hagen igår ville hon inte komma in. Hon var envis som en åsna verkligen. Så jag fick vända henne och backa in henne några steg i taget. Då gick det men så fort jag vände henne framåt igen tog det stopp. Busponny!

såhär fint kan Lazda stå i gången ibland...

Lazda föddes 1996 i Lettland. Hon blev importerad till Sverige till en ridskola som fyra/femåring. Där var hon tills hon var 11 år, då vi köpte henne. Hon har lärt mig allt. Innan vi köpte henne kunde jag ingenting. Hon har gett mig nästan fyra år av kärlek, lycka och glädje. Men även sorg, besvikelse och uppgivenhet...

Efter vår tävling i april 2010 började problemen. Hon fick muskelskada efter muskelskada. Vi gick till en häst-osteopat som sa att det bara kunde vara muskler - inget annat. Mellan alla muskelskador hann vi sätta igång henne lite. Vi började med akademisk-inspirerad ridning och det funkade ett tag, sen kom skadorna tillbaka igen.

Hon gillade att springa i hagen och när hon kände sig frisk slog hon upp musklerna igen.

Sista gången vi satte igång henne kände vi att det måste vara något annat. Vi åkte ner till Helsingborg för en ordentlig undersökning. Trots att osteopaten sagt att det inte kunde vara något annat. Veterinären hittade var skadan satt. Antingen griffelbenet eller gaffelbandet. Någon vecka senare, fredagen den 20:e maj 2011 åkte vi dit för röntgen och ultraljud.

Jag har nog aldrig varit så nervös som när jag stod utanför röntgensalen och väntade. Sen visade veterinären på bilderna att hon hade en stor skada i gaffelbandet och dessutom väldigt mycket spatt på samma ställe. Man kunde inte operera och hon kunde inte gå som sällskap/promenadhäst.

Sommaren 2011 var på ett sätt riktigt jobbig. Men Lazda fick gå i hagen och ha det bra. Jag försökte njuta av tiden samtidigt som jag var jätte ledsen hela sommaren. På ett annat sätt var den jätte bra. Jag och Lazda har aldrig haft så bra kontakt som vi hade då.