Ångest. Ångest, ångest, ångest får jag när jag tänker på att det bara är drygt en vecka kvar tills skolan börjar igen. Trean liksom, sista året innan ett stort jäkla frågetecken tornar upp sig framför mig och jag tvingas ta en massa jobbiga beslut. Jag hatar att ta beslut. Jag hatar att välja, och jag hatar det ännu mer när det bara gäller mig själv. För allt jag väljer från och med nu gäller mer än någonsin mig själv, och bara mig själv. Elin Gunnarsson Bergman, vad är meningen i ditt liv? Vad vill du göra, vad vill du bli? Du är ju vuxen nu, dags att bestämma sig.

 

Och om sanningen ska fram har jag ingen jäkla aning över huvud taget. På riktigt, jag har inte ens några storslagna drömmar om framgång, lycka, resor jorden runt, fiesta natten lång och det omtalade livets liv efter studenten. Jag blir helt tom av att höra lärare prata om högskoleutbildningar hit, meritpoäng dit och som grädden på moset studielån som betalas av resten av livet. Och jag spyr på alla som säger carpe diem, sky is your limit, allt är möjligt och följ dina drömmar. Jo men visst, om man vet vad man vill så. Då är det bara att köra, go for it och lev din dröm. Men om man inte har någon dröm då? Vad fan ska man göra då?? Det enda jag vet är att jag inte vill fastna i lilla Falkenberg i väntan på the time of my life och att jag helt plötsligt ska få mitt livs idé, hitta mitt kall och dra iväg för att finna lyckan när jag är typ 30. 

 

Och som om inte allt detta beslutande vore nog väntar det livsavgörande gymnasiearbetet direkt, om en vecka alltså. Underbart. Och sen har vi balen, alla tjejers höjdpunkt i livet från typ 3 till 20 års ålder. Att få klä sig som en prinsessa och gå med sin prins eller prinsessa på röda mattan. Men jaja, allt kommer högst sannolikt visa sig bli perfekt tillslut och jag oroar mig antagligen helt i onödan. Typiskt mig.