Nu är det snart ett år sen vi åkte ner till Helsingborg med Lazda och fick det värsta beskedet man kan få. Den 20:e maj 2011 var topp (botten?) 3 på de värsta dagarna i mitt liv. Jag vet att jag redan har skrivit hur mycket som helst om detta, i princip hela min sommar handlade om att försöka fatta att min värsta mardröm hade blivit verklighet...

Jag har tänkt mycket på det, hur allt kan ändras på bara några sekunder. Hopp som förstörs, hjärtan som krossas. Att få höra det jag egentligen kände på mej men hade försökt se bort från var så sjukt jobbigt. Att se i veterinärens ögon att han tyckte synd om oss, verkligen, var också jobbigt. Verkligheten drog luften ur mina lungor samtidigt som känslan av att drömma gjorde att jag bara stod. Bara gjorde. Vakna på morgonen, äta, gå till skolan, åka hem, äta, plugga, sova, vakna. Den enda jag såg var Lazda, och när verkligheten kom över mej igen kunde jag inte känna något annat än sorg.

Att sen åka tillbaka dit, nästan 10 månader senare var... konstigt. Att stå i samma rum, möta samma veterinär och se hur han mindes "den vita ponnyn". Det var jobbigt. Varje dag är utan henne är jobbig.