Ridpasset i torsdags var verkligen skitbra! Åhh. hade verlkigen längtat efter att få jobba lite med henne. Även om det bara va lite så räcker det för mej. Bara jag får göra lite är jag nöjd, har verkligen fått lära mej det. Att kunna inse hur bra man har det och va glad för det man kan göra.

Vi började med att mamma gjorde lite "framåt neråt" och lite annat akademiskt jobb. Det är verkligen super svårt att förklara vad det är, men jag ska försöka någon gång, lovar! Lantana va döööööd och gick typ i sömnen. Så vi la ner det och jag fick sitta upp i stället.

 

Så jag gjorde det och mamma gick bredvid som vanligt. Anledningen till det är att hon har ett långt grimskaft till kapsonen, som gör att hon lär sej att gå i en bra och avslappnad form utan att jag ska behöva fixa och trixa med munnen. Så jag sitter bara med ett mjukt stöd och förljer med. Bara så att hon känner att hon inte behöver göra allt jobb själv - det är ju inte så lätt för en unghäst att bära upp sej helt själv. 

Så klart ska hon inte hänga i min hand och det gör hon absolut inte. Men bara så att hon känner att hon har ett stöd. 

Jag rider då med en ganska hög och bred hand. Dels för att hjälpa till att rama in, dels för att inte bettet ska pressas mot tungan och käken utan ta i mungiporna i stället. Och så tänker jag bara att jag ska va som en stadig ram för henne. Inte sitta emot, trycka på, vara stel och stark - utan bara finnas som ett stöd och visa henne lite mjukt och lugnt hur hon ska gå och att hon kan samarbeta med mej. 

 

Och allt gick skitbra! Vi travade lite och jag kände verkligen den där goa känslan när det släpper och man verkligen får den där kontakten. Jag kände hur skönt hon tyckte det va att få jobba i en bra form, med mitt stöd. Åhh, det gick verkligen så himla bra! Jag hade faktiskt nästan glömt hur kul det va att rida och hur den där känslan va. Men åhh, kände nu att jag har saknad den känslan så galet mycket!